Närvaron – Kapitel 6

Ella blev plötsligt medveten om att någon höll henne under armarna och släpade henne över ett halt golv. Hennes huvud sprängde och bultade. Hon ansträngde sig för att vakna ordentligt. Och sakta blev hon alltmer medveten. Minnesbilderna blev skarpa. Den där mannen med blont, kortklippt hår och ojämna tänder. Han visste vad hon hette. Han slungade in henne i …

Hon slog upp ögonen och stirrade rakt in i ett par lysrör i ett vitt tak. Det skarpa ljuset fick henne att grimasera och sluta ögonen igen. Hennes mun var tejpad, hennes händer och fötter var bundna. Hon kände sina hälar släpa över ett kaklat golv, där varje cementfog stötte mot hennes ömma hud. Rörelsen upphörde. Den som släpat henne släppte taget och hon slog bakhuvudet i golvet och kved till för huvudvärken exploderade i en ny höjdpunkt av blåblixtrande smärta.

Hon låg alldeles stilla, vågade knappt andas förrän smärtan i huvudet klingat av. När smärtan blivit till ett dovt dunkande, vred hon sig långsamt på sidan.

Hon hörde röster: två mansröster.

Försiktigt öppnade hon ögonen igen.

Hon befann sig i ett helkaklat rum, som duschrummen på Aquakul, fast utan duscharna och duschkabinerna. En obehaglig lukt uppfyllde rummet, som var dränkt i det kalla, ogästvänliga ljuset från lysrören. Med fasa konstaterade hon att någon klätt av henne och satt på henne rosa trosor, rosa linne. Inne skåpbilens mörker hade mannen tejpat hennes handleder och vrister, men nu var tejpen ersatt av grova kabelsnören av plast. Händerna kändes svullna och bultade och var lite blåaktiga.

Darrande lade hon sig på magen. Det var obekvämt, för hon var tvungen att ligga på sina fjättrade händer. Sedan höjde hon på huvudet. Att röra på huvudet framkallade en intensiv huvudvärk, följt av yrsel och ett svagt illamående.

Ändå riktade hon blicken mot rösterna och försökte fokusera.

Rummet var cirka fem gånger sex meter och nere vid ena väggen stod två män. Mannen till höger kände hon igen. Det var han som fört bort henne. Mannen till vänster var solbränd och hade långt blont bakåtkammat hår och var klädd i grå, elegant kostym med vit skjorta och slips. Hans skor var blankpolerade.

Och båda betraktade henne med ansikten kluvna i leenden.

Men hennes blick dröjde bara kvar vid dem under ett ögonblick. Något annat fångade hennes uppmärksamhet.

Nere på golvet mellan de två männen satt en flicka. Precis som Ella var hon klädd i rosa linne och trosor. Precis som Ella var hon blond, men hennes hår var tovigt och fett och vanvårdat. Och hon var misshandlad, täckt av blåmärken, bitmärken och rivsår, som såg groteska ut mot den bleka hyn. Hon satt på golvet med ryggen lutad mot väggen och med huvudet hängande framåt. Händerna låg med handflatorna uppåt mellan benen på de blodfläckiga trosorna, benen spretade ut som om hon varit en marionett som fått trådarna avklippta.

Ella antog att flickan var död. Ingen kunde se ut så och fortfarande vara vid liv.

Men då höjde flickan skälvande på huvudet. Ett par stora blå ögon blinkade till, sakta.

De riktades mot Ella, och hon tyckte sig urskilja något som liknade medlidande i de stora, matta ögonen. Ella fick svårt för att andas. Hennes hjärta slog så hårt att varje slag blev smärtsamt i mötet med det kaklade golvet.

De två männen viskade något till varandra. Kidnapparen blinkade käckt mot Ella och visade vad han hade i sin högerhand: ett blänkande, kromat stålrör, lika långt som hans ådriga, seniga underarm. Det låg något lekfullt över hans ansiktsuttryck, som om han skulle demonstrera en kul grej för henne, något han var stolt över.

– Det är viktigt att du tittar nu, sa han. För detta är vad som väntar om du inte lyder mig.

Ella försökte vrida loss sina händer, sina fötter. Men plastbanden skar in i hennes hud och fick den att blöda. Smärtan spelade ingen roll längre. Hon måste bort härifrån! Hon försökte skrika genom tejpen, men det blev till ett fräsande och fnysande. Hon lyckades ta sig upp på armbågar och knän; hon stod där och skälvde som en nyfödd kalv som precis ställt sig på benen för första gången.

Den välklädde mannen med det blonda, bakåtkammade håret skrattade. Sedan sa han till kidnapparen:

– Du skulle ha bundit hennes händer bakom ryggen. Du ser ju vad hon kan göra.

Kidnapparen nickade och såg plötsligt bekymrad ut.

Den välklädde suckade, vände återigen sitt solbrända ansikte mot Ella och sa:

– Ligg ner och titta hit utan att blunda tills han säger något annat.

Men den välkläddes röst var inte mänsklig. Den var som en dånande storm, varje stavelse en vibrerande baston som grävde sig in i hennes huvud och tog över hennes muskler. Hon föll ner på magen och blev liggande alldeles stilla. Hennes blick var låst på den groteska scenen vid väggen. Hur hon än kämpade kunde hon inte vika undan med blicken, hon kunde inte blunda.

Kidnapparen ställde sig snett framför den misshandlade flickan. Ella såg i stum fasa hur flickans blick letade sig upp mot kidnapparens ansikte och flickan tycktes le.

– Detta är inget för mig, sa den välklädde och började gå mot metalldörren.

På vägen stannade han till vid Ellas hjälplösa kropp, gav ifrån sig ett belåtet hummande, som om han betraktade något begärligt, och sedan försvann han ut ur rummet.

– Det är viktigt att vi slår fast detta en gång för alla, sa kidnapparen och riktade sig till Ella. Du ska inte vara olydig. Du ska se på mig som din bäste vän och aldrig svika, alltid ställa upp. Gör du inte det, är det detta som väntar.

Han höjde stålröret över huvudet, demonstrativt och överdrivet långsamt.

Flickan vid väggen satt alldeles stilla. Ella kunde fortfarande inte röra sig, kunde bara stirra utan att blinka. Tårarna rann till. De grumlade men dolde inte den fasansfulla synen.

Och kidnapparen började slå. Dova, snabba slag av stål mot mjukt kött och sköra ben.

© 2010 Håkan Almgren