Närvaron – Kapitel 5

1

Magnus hade hämtat sin jacka inne på rummet innan han tog sig ut från myndigheten och klev in i den Volvo V70 som väntade utanför foajéns glasdörrar. Den manlige polisassistenten som satt bakom ratten hälsade honom med en kort nickning och körde sakta ut från polismyndighetens område.

I samma ögonblick han kommit ut på Drottninggatan kopplade han på sirenerna och trampade gasen i botten. De skulle inte så långt. Gisslandramat pågick på Rådmansgatan, nere vid Triangeln. Men det var lunchtid och trafiken var tät.

Under ett kort ögonblick betraktade Magnus trafikanternas beteende. Somliga gjorde sitt yttersta för att släppa fram dem, de nästan körde upp på trottoaren, medan andra greps av panik av att ha en polisbil med ljus och sirener halvvägs in i bagageutrymmet, vilket ledde till spattiga och oberäkneliga undanmanövrer.

Magnus sneglade på polisassistenten. Hans käkmuskler såg ut som knutar. Då och då muttrade han en svordom mellan sammanbitna tänder. En svettdroppe kilade ner längs hans tinning.

Magnus försökte själv hålla stressen på avstånd. Men det var svårt. Han var trött. Att använda Närvaron sög musten ur honom mentalt. Tröttheten framkallades inte enbart av de mardrömsbilder han tvingades se, det var den sekund då Närvaron for ut ur honom och in i det andra medvetandet och sedan tillbaka igen som tog mest på hans krafter. Hans pappa, Rolf, hade varnat honom för att överanvända varelsen. Det kunde leda till ett tillstånd som påminde om djup depression: en så intensiv trötthet att kroppen värkte och tankarna trasslades in i känslor av undergång och självutplåning. I ett sådant tillstånd skulle de vara extra sårbara, eftersom de valt att använda Närvaron till att söka svar i andra människors inre mörker. Rolf som kriminalreporter, Magnus som polis.

Han antog att det var just ett sådant tillstånd som låg bakom Rolfs självmord: Tröttheten och sårbarheten i kombination med vetskapen om att ha blivit grundlurad.

Medan polisassistenten sicksackade mellan bilarna på den breda Amiralsgatan kände Magnus den djupa saknaden. Han önskade att han kunnat fortsätta sina samtal om Närvarons natur och egenskaper. Han önskade att han varit mer tillmötesgående när Rolf ville fördjupa sig i Närvarons ursprung. Kanske skulle det ha slutat annorlunda då? Han kunde längta efter den speciella inre tystnaden i deras samvaro. Närvaron reagerade på en gelike genom att försvinna. Magnus och Rolf kunde umgås utan möjlighet att se in i den andres minnen, precis som vanliga människor. Deras umgänge blev en fristad för dem båda.

Den enda som kunde erbjuda den fristaden nu var Magnus farmor. Men hennes avståndstagande var orubbligt. Hon hade inte ens tinat upp på sin sons begravning. Det var tre år sedan nu och inte ett ljud sedan dess.

Jag behöver någon att prata med, tänkte Magnus. Ensam är inte stark.

Var det därför han i fyllan nämnt Närvaron för Mia? När han såg henne framför sig, hennes bruna ögon, hennes leenden, så kände han hur tröttheten nästan gav vika.

När den här situationen var avklarad så skulle han göra något åt saken. Han skulle lägga band på sin rädsla och göra ett försök. Drömmen om att hitta någon som kunde hantera och leva med hans hemlighet var vid liv. Rolf hade ju lyckats hitta sin partner. Alla andra i släkten hade hittat någon lämplig. Annars skulle Närvaron ha dött ut för länge sedan.

2

De var framme på Triangeln nu och polisassistenten gjorde en vänstersväng som fick däcken att skrika. Rådmansgatan låg mellan det stora Hiltonhotellet och ett teglat femvåningshus. En folksamling stod framför polisens avspärrningar, men de skingrades som ett stim småfisk inför ett stort hajgap när Volvon kom farande.

Två poliser flyttade spärrstaketet och polisassistenten parkerade bakom en polispiket.

Magnus såg att det fanns en ambulans på plats och ytterliga tre patrullbilar. Och på trottoaren vid piketen stod insatsledaren Anders Carlsson med öronmusslan till en handsfree i ena örat och mobilen i höger hand medan vänstern tog hand om komradion. Att döma av hur aktiv kommunikationen verkade vara så hade gisslansituationen ännu inte löst sig. Magnus hade med andra ord kommit i tid.

Magnus tackade för skjutsen och klev ur bilen. Trots att det var en solig och klar dag blåste det kallt mellan husen. Magnus drog upp jackans dragkedja och gick fram till Anders Carlsson.

Carlsson var en smal man av medellängd och med kortklippt blont hår. Han var klädd i den mörkblå uniformen med skyddsväst som används i piketen. Han höjde på ögonbrynen när han fick syn på Magnus.

– Det var snabbare än förväntat, sa han och log. Vad har du fått veta?

– Inte mycket. Trynet skickade mig hit.

Carlsson satte upp pekfingret mot läpparna och skakade på huvudet. Sedan höll han upp mobilen. Linjen var öppen. Trynet var närvarande.

Javisst fan, tänkte Magnus men låtsades som ingenting.

– Jag ska ge dig lite mer kött på benen, sa Carlsson och berättade att en av hotellets städare råkat titta ut genom fönstret på sjätte våningen och fått bevittna hur en man slog ner en kvinna i en av lägenheterna i huset mitt emot. Han ringde genast polisen. Piketstyrkan anlände efter en fem minuter och städaren mötte upp och pekade ut fönstret och poliserna tog sig upp till femte våningen. De ringde på dörren. Ingen öppnade. När flickan började skrika forcerade de dörren.

När de tagit sig in fann de att den unge mannen fört en kniv till flickans strupe och han tvingade dem på så sätt till reträtt. Inbrytningsstyrkan befann sig nu i trapphuset utanför lägenheten. En av poliserna hade försökt upprätthålla kontakten med gisslantagaren, men möttes mest av tystnad. Carlsson hade kontakt med inbrytningsstyrkan via komradion.

Gisslantagaren och gisslan var Jimmy Johansson, 23 år, och Sara Bergström, 19 år. Flickans mamma hade informerats och var på väg hit för att försöka vädja till Jimmy.

Magnus kände lättnad trots att situationen var allvarlig. Han hade varit rädd för att gisslanförhandlingen skulle ske per telefon. Då hade Närvaron varit oanvändbar. Den fungerade inte genom några elektroniska media.

– Enligt mamman kommer detta som en blixt från klar himmel, fortsatte Carlsson. Jimmy har ju en speciell bakgrund, men han har aldrig visat några våldsamma sidor.

– Vad pratar vi då om för slags bakgrund? undrade Magnus.

Carlsson kliade sig på hakan med mobilhandens rygg och sa:

– Jimmy är Jan Johanssons son.

Pulver Johansson?

Anders nickade.

Magnus stönade till. Om Pulvers son blev skadad i en sådan här situation… Det kunde bli otäcka konsekvenser. “Hämnd” var ett av Pulvers privata honnörsord.

– Vi har försökt få tag i Pulver Johansson på Kumla, för att få honom att prata förstånd med sin son, men han vill inte ha med oss att göra. Och Olya Johansson, Jimmys mamma, är på shoppingtur i Köpenhamn med sina döttrar och har än så länge inte gått att nå.

– Har vi fått någon vink om vad det handlar om? undrade Magnus.

– Av Jimmys korta utbrott har vi förstått att det handlar om att hon tänkte göra slut.

Svartsjuka, tänkte Magnus. Det var alltid svårhanterligt.

Carlsson stoppade mobilen i bröstfickan, tog fram ett rutat papper ur benfickan och vecklade upp det mot piketens ena tonade ruta. Det var en skiss över lägenheten gjord med blå bläckpenna.

Lägenheten var en stor tvåa. Det första man kom in i var en rymlig men ganska kort hall. Till vänster låg köket. Rakt fram fanns ett stort sovrum, sedan ett valv och därefter ett lika stort vardagsrum. Vardagsrummet var försett med två stora lädersoffor kring ett avlångt soffbord. Jimmy befann sig längst in i lägenheten, med ryggen mot väggen och dold bakom ena soffans rygg. De poliser som stod med kikare uppe i Hilton kunde inte se något av vad han gjorde.

– Så även om vi haft prickskyttar skulle vi ligga risigt till, sa han och vecklade ihop papperet och stoppade ner det i benfickan igen.

Han gav Magnus en hastig ryggdunk.

– Förhandla allt vad du kan, sa han. Vi håller tummarna.

Magnus började gå mot trappuppgången. Han blev plötsligt medveten om att han darrade i hela kroppen. Men det var inte enbart rädsla. Han hade inte ätit sedan frukost och magen vred sig och skrek efter föda. Efter Närvarons besök i Arbens medvetande skulle han behövt ta några av de druvsockertabletter han hade i skrivbordslådan. Men det hade han glömt i all stress.

En av poliserna släppte in honom i trappan. Hissen stod redo nere på bottenvåningen och Magnus klev in i den. Den var liten och klen och förde honom upp i sakta mak. Han behövde komma på armlängds avstånd till Jimmy. Det var Närvarons ungefärliga räckvidd, om den skulle behöva göra en djupdykning. Han tog några djupa andetag, försökte glömma bort sina skakiga händer.

3

Sex poliser stod utanför den sönderslagna dörren på trappavsatsen till femte våningen. Fyra av poliserna var beredda med de stora kravallsköldarna och deras huvuden täcktes av de vita hjälmarna med visir. De två andra poliserna hade traditionella uniformer. En av dem stod på knä vid dörren. Den andre satt en bit upp på trappan mot vinden och skrev protokoll i ett kollegieblock som han höll mot ena knäet.

Samtliga skingrades när Magnus klev ur hissen. Ingen sa något. De bara nickade åt honom och lät honom kliva in i hallen. Det fanns hopp, ansåg Magnus. Sara var vid liv. Kanske hade Jimmys avsikt varit att misshandla henne, inte att döda henne. Allt hade kanske eskalerat tack vare polisens ankomst.

Magnus harklade sig.

– Jimmy? började han. Mitt namn är Magnus Bengtsson. Jag är kriminalinspektör och skulle vilja prata med dig. Du behöver inte vara orolig. Jag kommer in ensam. Det blir bara du och jag och Sara. Jag vill bara prata.

– Dra åt helvete! skrek Jimmy så det ekade i den stora lägenheten.

Till höger på hallens vägg hängde en inramad filmplansch med Al Pacino som Scarface. Den gav Magnus en idé.

– Lyssna, Jimmy. Jag har precis pratat med din pappa. Jag har något att framföra. Och det är något som måste stanna mellan dig och mig.

Magnus hörde ett snörvlande. Han undrade om det var Sara eller Jimmy. Sedan följde en stunds tystnad.

Magnus tog några steg in i lägenheten. Trägolvet knakade.

– Är det okej att jag kommer in?

– Ja, sa Jimmy. Bara du. Ser jag skuggan av någon annan så dör hon.

– Jag förstår.

Magnus började gå försiktigt i riktning mot Jimmys röst. Till höger om honom kunde han se Hiltons sidofasad genom de höga fönstren. Han kunde urskilja nyfikna som stod och trängdes i hotellets fönster. Sedan glömde han bort dem. Allt han såg var Jimmy Johansson som satt ner med ryggen mot väggen med Sara tätt intill sig. Hennes huvud var lutat mot hans vänstra axel. Hennes bruna, lockiga hår dolde mycket av hennes ansiktsdrag. Magnus kunde inte se om hennes ögon var öppna eller slutna. Hon var alldeles för stilla för att vara vid medvetande, men hon andades. Och Jimmy, som var en smal ung man med mellanblont hår, ett skarpskuret och bildskönt ansikte med ett tunt skäggstreck som delade hans haka i två lika stora delar, höll Sara om nacken med vänster hand medan han tryckte den groteskt stora, japanska kockkniven mot hennes strupe med högern. Han var klädd i en svart skjorta, svarta bomullsbyxor. Han var barfota.

Precis som Anders sagt satt de dolda bakom soffans rygg. Utifrån skulle ingen kunna se vad Jimmy gjorde. Nere vid Jimmys högra lår låg en trådlös telefon. Hade han försökt ringa någon?

Magnus höll tillbaka Närvaron, som var alert och verkade insistera på att få fara in i Jimmys medvetande. Saras hade inget att erbjuda. Hennes medvetslösa tillstånd skulle bara erbjuda ett vitt brus.

Hennes läppar var blåaktiga; blodfläckar syntes på hennes rosa t-shirt. Hon hade blött näsblod.

Jimmy drog Sara närmare till sig, för att använda henne som sköld.

– Ta det lugnt, sa Magnus. Jag vill bara prata.

Jimmys mörkblå ögon var röda av tårar men de synade honom ingående.

– Är du beväpnad? undrade han.

Magnus hade glömt att han bar tjänstevapnet. Mia hade ju insisterat. Frågan var om det skulle försätta honom i knipa nu? Han svor inom sig. Pistolen doldes av jackan men om han ljög om saken skulle den lögnen vara lätt att syna.

Han nickade.

– Ta fram det, sa Jimmy.

– Varför vill du att…?

– Ta fram vapnet. Jag vill att du håller det i handen.

Jimmy gjorde en rörelse med den underarm som utmynnade i den stora kniven. Det var en kort, talande rörelse och Magnus skyndade sig att knäppa upp jackan, ta bort den lilla remmen som höll kvar Sig Sauern i hölstret och fatta tag om pistolens handtag. Sakta tog han den ur hölstret och höll pekfingret demonstrativt utanför bygeln och avtryckaren.

– Bra, sa Jimmy. Tack. Det räcker så.

– Varför vill du att jag ska ha pistolen redo, Jimmy?

Jimmy smålog. Men det var ett dystert leende.

– Du har inte pratat med farsan, eller hur?

Magnus ignorerade frågan. Han behövde sitt övertag så fort som möjligt. Han sa:

– Varför gör du detta mot Sara?

Och sedan släppte han taget om Närvaron.

4

Han känner igen mannen som står i dörröppningen. Han kallas Hacke och är en yrkesmördare som brukar arbeta för hans far. Det förvånar Jimmy att han vågat ringa på hans dörr. Hans far kommer att se det som ett brott mot reglerna och Hacke riskerar dödsstraff.

Sara sitter kvar på sängkanten och ser frågande på Jimmy. De har precis laddat DVD:n med Wedding Crashers.

– Det är något jag måste visa dig, säger Hacke.

– Nej, stick härifrån, väser Jimmy och döljer alla tecken på rädsla.

– Jag har inget att förlora. Jag måste visa dig något. Något du måste berätta för Pulver. Sedan ska jag försvinna.

Hacke har mörka ringar under ögonen. Hans smala ansikte är blekt som om någon tömt honom på blod. Den eleganta kostymen är skrynklig och skitig som om han sovit i något soprum. Med en förvånansvärd snabbhet sticker han in handen innanför kavajen och drar fram en pistol och siktar på Jimmys mage.

Jimmy drar efter andan.

– Va fan?

– Ni måste följa med båda två, säger Hacke. Nu.

– Inte Sara. Hon stannar.

Det rycker i Hackes ansikte. Läpparna blir smala och blottar tänderna som på ett ilsket djur. Handen som håller pistolen darrar till.

– Hon följer med. Ingen stannar kvar. Och så länge ni gör som jag säger blir ingen skadad.

Jimmy har fasat för en sådan här situation. Fasat för att hans fars affärer plötsligt skulle bli hans.

De färdas genom nattmörkret i en Mercedes och Hacke har ena handen på ratten och den andra håller pistolen riktad mot Jimmy. I baksätet sitter Sara. Hon gråter och hennes brist på självkontroll fyller Jimmy med en djup bävan.

Hacke kör längs Limhamnsvägen. Trafiken är gles. Plötsligt tar han av till höger, kör in bland industrierna. Han kör över ett omkullvält staket och in på ett verkstadsområde och stannar framför dess byggnad. Gatlyktornas sken når inte riktigt in på området och så fort Hacke stängt av bilmotorn och strålkastarna slocknat blir det beckmörkt. Han tar fram en ficklampa ur handskfacket.

I ljuset av ficklampan leder han dem mot verkstadsbyggnaden. Han ber Jimmy dra den stora skjutdörren åt sidan. Jimmy gör som han säger. Dörren glider upp förvånansvärt smidigt. Den gnisslar med samma ljud som då Pågatågen bromsar in på stationen.

Jimmy lägger tröstande armen kring Sara när Hacke tvingar dem in i byggnadens inre. Hon skälver och darrar.

Hacke ställer sig vid locket till en stor golvbrunn. Han lyser med ficklampan mot den. Han pekar menande med pistolen mot brunnslocket.

– Han ligger där nere, säger han med skälvande röst. Revisorn. Vi gjorde vad vi skulle. Jag fattar det inte. Varför lät Pulver Nicko försvinna? Nicko var min bäste vän! Finns det ingen heder längre? Eller är det ett missförstånd? Vi gjorde vårt jobb och jag vill att du berättar för honom. Beviset finns där nere.

Han stöter återigen menande med pistolens pipa i riktning mot brunnslocket, om och om igen.

– Jag vet att det är Pulver. Ingen annan skulle våga. Ingen! Fan, du måste hjälpa mig!

– Okej, säger Jimmy men sneglar på Sara, som storögt och förskrämt tittar på brunnslocket.

Hacke trycker en gul post-it-lapp i Jimmys hand.

– Mitt mobilnummer. Säg till honom att han ringer mig. Jag vill inte leva så här.

Jimmy stoppar lappen i jackfickan.

– Okej, säger han igen och kokar inuti av vrede. Kör du oss hem nu?

5

Jimmy ville inte döda Sara, han älskade henne. Men hon skulle aldrig kunna hålla tyst. Och det skulle leda till att hans far riskerade att åka dit för mord. Jimmy hade tvekat, hade brottats med sig själv för att hitta utvägar. Det var så orättvist! Jimmy var trött, förtvivlad och förvirrad. Om han lät Sara leva skulle det drabba hans familj och han skulle bli föraktad av alla som betydde något. Om han dödade Sara skulle det bli fängelse, men genom sin far skulle han få status, och när hans far var frigiven skulle hans mor och systrar ha en tryggare framtid. Men Sara skulle vara död! Hans underbara, hans… Men om polisen var här och inte lyckades hindra honom, då var det inte bara hans fel att hon dog! Inte bara hans fel! Och lyckades de hindra honom, så skulle världen ha Sara och han skulle… Ingen skulle förakta honom om han försökte och…

Magnus förstod, men det var för sent. Det fanns ingen tid till att reflektera över det han hittat, ingen tid till att avvärja katastrofen genom att säga: Jag vet var kroppen ligger, det finns inget kvar att tysta ner, du kan släppa Sara!

En knapp sekund efter att Närvaron återvänt slöt Jimmy ögonen. Hans grepp om kniven hårdnade. Magnus såg vad som var på gång. Magnus kände hur tiden tänjdes ut. Han höjde pistolen samtidigt som vänsterhandens tumme och pekfinger drog tillbaka pistolens mantel med ett klick.

Han tryckte av.

Jimmys huvud slungades bakåt, tapeten bakom blev till en gloria av blod. Hans armar åkte ut åt sidorna i en spasm. Kockkniven landade framför Magnus fötter.

Klentroget betraktade Magnus pistolen i sin hand. Hans öron ringde av skottet som ekat i det stora rummet. Hur hade han kunnat röra sig så fort?

Sara föll åt sidan. I hennes hår satt en del av Jimmys hjärna och skallben. Men hennes rosa t-shirt började täckas med blod. Hon hade blivit skuren.

– Nej! skrek Magnus och släppte taget om pistolen och föll på knä vid henne och tryckte med händerna mot såret i hennes hals. Han kände hennes varma blod mot sina handflator, mellan sina fingrar.

– Jag behöver hjälp här inne! skrek han.

© 2010 Håkan Almgren