Närvaron – Kapitel 4

Klockan var kvart i tolv när Ella Axelsson klev ut genom stadsbibliotekets karuselldörr av glas och stål. Hon var tvungen att kisa, för solen var skarp och sommarvarm.

Biblioteket låg i utkanten av Kungsparken i riktning mot centrum och på den stenlagda planen mellan biblioteket och Kung Oscars väg, som sträckte sig genom parken, rörde sig människor som var på väg till eller från biblioteket, och mammor och pappor med barnvagn som passade på att njuta av det fina vädret.

På andra sidan vägen, framför dammen med det underliga konstverket av sten i mitten, fick hon syn på ett gäng tjejer som hon kände igen från Petriskolan. Precis som Ella gick de andra året på språkprogrammet, men i en parallellklass. Och precis som hon hade de studiedag idag. Hon såg att de var på väg mot centrum, att de var på väg att lämna parken.

För ett ögonblick kände hon en isande känsla i sitt bröst, för tjejernas stil påminde om Amandas. De hade snygga märkeskläder, de rörde sig i den där typiska flockrörelsen som tjejer gör, ivrigt pratande och fnittrande, som snabbt stänger ute andra. Och Ella kände den välbekanta rädslan, den där rädslan för att det var henne de pratade om.

Snart skulle det bli så. Det skulle Amanda se till. Ellas bakgrund skulle bli skolans samtalsämne nästa termin.

Ella var tacksam över att hon skulle åt andra hållet. Hon skulle in i parken och gå längs Kung Oscars väg, in bland grönskan och de ståtliga kastanjeträden. Eftersom hon var i trakten planerade hon att besöka äldreboendet nere på Tessins väg för att höra om de behövde henne i helgen. Visserligen var det bara en vecka kvar tills hon skulle börja sommarjobba där, men hon hade inget särskilt för sig i helgen. Att dryga ut kassan var ju aldrig fel.

Hennes axelväska var mycket lättare nu. Det hade varit tjocka böcker hon lastat av inne på biblioteket. John Irvings En bön för Owen Meany och två Stephen King-böcker. Hon hade ägnat de senaste två kvällarna åt att recensera böckerna, och det hade blivit femton handskrivna sidor och detta var terminens sista inlämningsuppgift. Hon älskade att läsa och skriva och därför var det en uppgift hon gjort med glädje. Imorgon skulle hon skriva rent dem på en av skolans datorer.

Och nu hade hon hittat John Irving! Så fort hon kommit igång med sommarjobbet skulle hon låna alla hans böcker.

När hon kommit längre in på Kung Oscars väg började lövträdens kronor hänga ut över trottoaren och stänga solen ute. Det blev genast kyligare. Hon drog upp axlarna, huttrade till. Hon var extra känslig för kyla idag, för hon hade sovit dåligt under natten. Funderingarna hade hållit henne vaken.

Hon noterade med viss lättnad att hon inte mötte så många fotgängare eller cyklister. Ju längre in i skuggorna hon kom, desto mer ensam blev hon. Det fanns andra vägar att gå, promenadstråk där solens strålar nådde fram obehindrat och som ljusälskande människor garanterat föredrog.

Från andra sidan vägen, borta vid Pegasusstatyn, hörde hon skrattande och skrikande barn. Hon tittade dit över taken på de parkerade bilarna, som stod längs cykelbanorna på vardera sidan vägen, och såg att det var en skolklass som spelade brännboll på en av de stora gräsplättarna.

Hon hade aldrig varit bra på brännboll; hon hade alltid varit livrädd för att tappa taget om bollträet och skada någon. Resultatet blev mesiga slag och burop från lagkamraterna.

Det var bättre att undvika att spela brännboll. Det var bättre att undvika flockar. Hon hade lärt sig vara ensam sedan tolvårsåldern då hon blev placerad i sin första fosterfamilj.

Hon kastade ett öga på sin spegelbild i en av rutorna till en parkerad bil.

Hon mindes Amandas ord: Du är ju blondin, du ska vara ytlig och glad, inte butter och inbunden. Och se på dig, du är ju hur söt som helst! Axellångt blont hår, stora blå ögon, höga kindknotor som jag skulle kunna betala för att få. På bild ser du ju ut som Gwyneth Paltrow!

Ella såg bara en lång, blond tjej med livlöst halmblont hår och för långa armar och ben klädda i en rosa collegetröja och billiga jeans av obestämt märke. Men Amanda hade under en period fått henne att tycka om sig själv. Och Ella hade trott att det var hennes tur nu att få vänner, att det äntligen skulle lossna.

Det senaste året hade hon börjat erkänna vissa saker för sig själv. Bland annat att hon egentligen längtade efter att få bli accepterad av sina jämnåriga. Men varje tillfälle som erbjudit sig hade lett till att hon blivit stel och avig.

En elegant svart skåpbil kom sakta körande i motsatt riktning. Hon kikade in mot förarplatsen, men rutorna var tonade och i framrutans nedre del syntes bara ett par vita fingrar som höll hårt i ratten.

Hon kände igen den där skåpbilen. Det var en Mercedes av något slag, det framgick av märket på fronten. Hon hade av någon anledning sett den modellen ganska ofta den senaste tiden.

Skåpbilen ökade plötsligt farten och passerade henne.

Plötsligt ringde mobilen i hennes axelväska. Signalen var skarp och obehaglig och hon ryckte till. Mobilen var den billigaste som gick att få tag i. Och den saknade roliga ringsignaler.

Hon visste att det var Amanda redan innan hon såg det på displayen. Det kunde ha varit Monika också, hennes förmyndare och handläggare på socialen, men de hade glidit ifrån varandra lite sedan Amanda kommit in i bilden. Monika hade varit skeptisk när det gällde Amanda.

Hon stålsatte sig, öppnade locket på axelväskan. Hon hade haft mobilen avstängd i två dagar. Men idag hade hon startat upp den, för det fanns bara ett sätt att hantera detta: Konfrontation.

Ella stannade, svarade.

– Var är du någonstans, Bella? undrade Amanda. Jag har försökt ringa dig hela veckan.

– Jag har varit upptagen, sa Ella och tänkte: Sluta kalla mig Bella! Jag hatar det!

– Med vadå? Äh, skit i det förresten. Du, vi behöver prata. I helgen hade jag tänkt komma förbi med Jocke och Ivan. Det är väl okej?

– Helst inte, sa Ella.

Amanda suckade.

– Vadå helst inte? Vad är det med dig? Ska du börja svika nu?

Ja, Ella hade för avsikt att svika. Men hon hade blivit lurad in i detta. Amanda hade varit smartare och mer beräknande än Ella trott.

Amanda hade kommit som ny till klassen den här terminen. Först hade hon ignorerat Ella, precis som alla andra. Sedan hade hon börjat närma sig, varit trevlig och tålmodig och tagit det försiktigt. Hon hade verkat vara genuint intresserad av att bli Ellas vän. Hon hade fått Ella att sänka garden, att släppa någon inpå livet.

– Jag som hade tänkt fråga dig vad du skulle göra i sommar, om du ville följa med mig och mina föräldrar till vårt sommarhus i Spanien. Men det finns ingen anledning att fråga en svikare.

– Tyvärr, sa Ella och mindes med fasa hur det varit förra helgen då Amanda plötsligt tagit med sig några främmande killar hem till Ella, för Ella hade egen lägenhet. Amanda hade haft sex med en av killarna i Ellas säng. Det var ju äckligt! Och respektlöst! Och pinsamt!

Amanda pustade till av frustrering. Ella kunde se framför sig hur hon fingrade i sina bruna lockar, snurrade dem medan hon himlade med de bruna ögonen.

– Du bor själv, Bella, sa hon. Fattar du vilken frihet? Efter allt jag gjort för dig, är du då så taskig att du inte delar med dig? Jag har ju gett dig massor av saker, jag har försökt bli din vän. Jag vet ju att du inte kan ge mig saker, för du har inga pengar, men du har en egen lägenhet. Varför måste du börja konstra? Det där med Sam i helgen, det blev lite överdrivet, men du ska vara glad som inte har några föräldrar, för mina lägger sig i allt.

– Det här fungerar inte, sa Ella och hörde hur hon skälvde på rösten. Jag vill inte ha det såhär.

Amanda blev tyst en stund.

– Nähä, sa hon sedan kallt. Varför är jag inte förvånad? Din knarkande morsa har väl inte lärt dig att –

Ella bröt samtalet. Tårarna steg upp i hennes ögon. Amandas tonläge hade talat för att hennes värsta farhågor skulle bli sanna. Nästa termin skulle bli ett helvete. Amanda skulle berätta för alla.

Mobilen ringde igen.

Ella stängde av den och släppte ner den i axelväskan. Hon skulle skicka tröjorna och sminket hon tagit emot med posten till Amanda. Hon skulle få tillbaka allt. Alla fikor hon blivit bjuden på, latte efter latte… Amanda skulle få tillbaka det i pengar. Kanske om de lade schemat så att hon fick jobba kvällspassen på äldreboendet, då skulle hon ha råd.

Jag ska inte gråta, tänkte Ella och blinkade till. Två tårar föll, men hon fångade upp dem med handryggen och bet ihop.

Det var de enda tårarna. Det kom inte fler. Amanda förtjänade inga tårar. Ella såg henne som en lektion i hur vänskap inte ska vara. Amanda var typen hon skulle undvika i framtiden.

Hon började gå i rask takt nu. Det kändes bättre att röra på sig, för kylan som gett sig till känna i skuggan under trädens kronor hade fått henne att huttra. Vägen krökte sig åt vänster och efter kröken skulle hon vara ute ur parken. Det skulle bli skönt att komma ut i solen igen.

Bella, tänkte hon ilsket. Fan!

Amanda tyckte om att döpa om människor. Det var så hon visade vem som bestämde. Makt. Det handlade om makt.

När hon kommit in i kröken stod en svart skåpbil parkerad där. Samma Mercedes hon sett tidigare.

Men nu såg hon föraren. Han stod med armarna i kors över bröstet och lutade sig mot skåpbilens passagerardörr. Han var blond och kortklippt och byggd som en friidrottare. Han var klädd i en randig, kortärmad skjorta, så att de vältränade armarna syntes.

När hon var på två meters avstånd från honom vände han sig mot henne och log som om han kände henne. Hans tänder var en aning ojämna men mycket vita; hans ansikte hade något brutalt över sig. Han var lång, närmare en och nittio.

– Hej Ella! sa han.

Hon stannade till, betraktade honom för att avgöra om det var någon av de otaliga killar som Amanda presenterat henne för. Men han verkade vara en aning för gammal.

– Hej, sa hon tveksamt och gjorde sig redo att gå förbi honom.

Hur kan han veta vad jag heter? frågade hon sig.

– Känner du inte igen mig? sa han sedan och log så brett att hon såg att han saknade en kindtand på höger sida.

Ella skakade på huvudet. Hon stod alldeles stilla nu, men hon kände en stark lust att springa därifrån.

– Titta närmare då, sa han och slog ut med armarna och passade samtidigt på att se sig omkring.

Ella stod rakt framför honom nu, på ungefär en meters avstånd. Hon noterade att skåpbilen hade skjutdörrar, och att sidan som var vänd mot henne gapade öppen och svart. Hon tittade på hans ansikte igen.

– Nej, sa hon. Jag känner inte igen dig. Hur kan du veta vad jag – ?

Han rörde sig blixtsnabbt, tog ett steg framåt samtidigt som han slog henne i solar plexus. Vita och blå och röda explosioner fyllde hennes synfält och hon var nära att svimma av smärtan och chocken. Hon fick inte luft, kunde inte skrika.

Han grep tag om hennes nacke och i bältet på hennes jeans och med en väldig kraft slungade han in henne i skåpbilens inre. Hon slog huvudet i något i bilens insida. Hon kröp ihop kring smärtan i bröstet och kippade efter andan. Och plötsligt blev det alldeles mörkt. Han hade stängt dörren, och nu stod han över henne. Hon såg honom inte, men hon hörde hans rörelser. Han slog till henne en gång i ansiktet, sedan ännu en gång. Hon kände blodsmak i munnen, sedan började hon glida bort, som om allt hände på ett långt avstånd.

Ljudet av en grov tejp som dras från en rulle nådde hennes öron. Och utan att hon förmådde göra motstånd, drog han tejp runt hennes mun och huvud, runt handleder och fotleder.

Och sedan slog han till henne ännu en gång.

Och den här gången försvann hon bort, in i de riktigt mörka skuggorna.

© 2010 Håkan Almgren