Närvaron – Kapitel 3

1

Han står inne i butiken; han är vänd mot Köttet nere vid kassan men dold bakom en hylla med chips, popcorn och ostbågar. Han har sin svarta hoodtröja på sig, med huvan över huvudet. Han håller båda händerna i fickorna, känner med högerhanden på knivens räfflade handtag. Yosse står snett till vänster vid ingången och håller utkik. Några meter till höger står kylskåpen uppradade med läsk och öl bakom skjutdörrarna av glas. I taket ovanför kylskåpen blinkar ett lysrör. Till vänster, längs den stora glasrutan ut mot gatan, står staplade lådor med lösgodis och skymmer sikten från utsidan.

Han betraktar Köttet genom springan mellan hyllorna med snacks. Köttet är nervöst; han ser att hon försöker avgöra vad han håller på med borta vid chipsen.

Åsynen av hennes rädsla har fått honom att glömma tanken på att sno pengarna i kassan. Han kliver ut i gången, börjar gå mot henne. Köttet tittar på honom med sina bruna, ängsliga ögon. Hennes rädsla drar honom dit, som en magnet.

Han hör Yosse säga något, men uppfattar inte orden. Ju närmare han kommer, desto tydligare ser han hur rädslan pulserar i Köttets hals. En snabb rytm. Han kan inte släppa pulsen med blicken. Den är förtrollande. Han känner erektionen spänna mot byxorna. Han går runt disken och han ser Köttet spärra upp ögonen och protestera. Men han hör inte hennes röst. Han känner lukten av hennes kropp, rädslans skarpa dofter. Hennes ögon söker hans blick och han fångar den för ett ögonblick.

Att se dessa ögon slockna! Att se henne falla på knä inför honom!

Han vill veta hur det känns. Han har alltid undrat. Och en sådan här njutning har han aldrig känt förut. Han har varit nära många gånger, men aldrig såhär. Han är en meter från henne nu. Hon har backat och står med ryggen mot kassaapparaten. Hon skjuter fram händerna för att värja sig, men han slår undan dem. Stålet i hans högerhand är blottat, det är hans vilja i fast form, och rytmen i hennes halsgrop, han har svårt att ta blicken från den. Köttet verkar se hans tankar och tårarna stiger upp i hennes ögon och hon skriker nu. Men han både hör och inte hör. Han är styrka och makt, och han griper tag om hennes hår och drar henne neråt. Stålet åker in lätt. En gång, två gånger och sista gången med ett snitt åt sidan.

En explosion av rött.

Hans underliv vibrerar, som om stålet bakom hans gylf också rört sig in och ut i Köttet.

Han slickar sig om läpparna och känner smaken av Köttets blod: salt och metall. Han är indränkt i det.

Köttet håller krampaktigt om sin hals, hon visar sina ögonvitor, ögonlocken fladdrar. Blodet sipprar mellan hennes fingrar. Han håller henne i håret och stöter stålet in och ut. Han hör bara sitt eget stön när utlösningen kommer. Han släpper taget om hennes hår och hon faller ihop på golvet och nu när han är tillfredställd ser han på varelsen på golvet och fylls av äckel över hennes kropp.

Yosse skriker något, så han tittar upp. Yosse är blek som ett lik och står vid dörren. Yosse är rädd, nästan lika rädd som Köttet. Det betyder att han äger Yosse, men det har han alltid vetat.

Detta känns mer underbart än han vågat hoppas på. Han skulle ha gjort detta för länge sedan. Vad hade han egentligen varit rädd för?

Han pekar på ett av ölflaken. Från pekfingrets spets faller en droppe blod mot det grå stengolvet.

2

Magnus torkade med en snabb och omärklig gest bort de svettpärlor som trängt fram på hans överläpp och tog därefter ett djupt, kontrollerat andetag. På en sekund hade Närvaron plundrat Arbens minnen, och de var nu tillgängliga för Magnus, som om de varit hans egna.

– … och ni har sagt att ni inte vill ha advokat närvarande, sa Mia.

Utan att titta på henne svarade Arben:

– Advokat? Vad ska vi med det till? Är vi misstänkta för något?

– Nej. Vi vill bara prata med er.

– Vi har inte gjort något. Och vadå Seven Eleven?

Arben stirrade på Magnus.

Mia uppgav adressen till Seven Eleven-butiken.

– Det är en tvärgata till Föreningsgatan. Har ni varit där, du och Yosip?

– Vilken är Föreningsgatan?

– Den går förbi konserthuset, ner mot Värnhem.

Arben var tyst en stund, verkade fundera. Ett försmädligt leende låg på hans tunna läppar.

– Nä, vi har aldrig varit där.

Magnus skulle ha velat dra sig tillbaka för att samla sig.

Arbens psyke var kallt och maskinlikt, inriktat på att utforska den njutning som andras lidande gav upphov till. Hans far hade börjat ana vad som dolde sig bakom sonens blanka uppsyn och försökt prygla honom till rätta, men det hade bara gjort det värre. Efter varje omgång stryk gick Arbens hat automatiskt ut över någon annan. Hans far anade, men det var allt. Ingen i hans familj skulle kunna föreställa sig vad han egentligen var förmögen att göra, vad han just gjort, och den insikten roade honom.

Arben var säker på att de skulle komma undan. Det saknades bevis. Och så länge det inte fanns bevis skulle Yosip klara pressen, och tillsammans skulle de skratta snuten rakt upp i ansiktet. Det var därför de var här.

Magnus längtade efter att få ge honom en ordentlig överraskning. Men som vanligt skulle han få ta en omväg.

– Låt oss gå tillbaka till det här med ölen, sa Magnus.

– Vad är det med ölen? undrade Arben.

– Flaket med öl, som poliserna hittade på ert ställe, det kom ifrån just den Seven Eleven-butiken vi pratar om.

Arben ryckte på axlarna.

– Så vadå?

– Var ni där och hämtade det?

– Nej, vi har köpt det.

– Köpt det? undrade Mia. I butiken?

– Nej. Vi har inte varit där, det sa jag ju.

– Var har ni köpt det då?

– Av en kille.

Magnus log mot Arben och frågade om han visste vad killen hette.

– Nej. Han har sprit och öl i bakluckan på bilen. Vi kan köpa när vi vill.

– Vad är det för slags bil?

– Mercedes.

– Vilken modell?

– Vet inte.

– Vilken färg?

– Blå, tror jag.

– Tror du? Är du färgblind?

Arben mötte hans blick. De unga, livlösa ögonen förblev livlösa. Det gick inte att provocera Arben på det sättet. Men Arben uppfattade i alla fall försöket och bjöd på sitt försmädliga leende.

– Vi bryter samtalet här, sa Magnus.

– Va? sa Mia. Jaha.

Arben såg forskande på honom. Magnus besvarade hans leende, som om de var två lekkamrater. Av någon anledning verkade Arben inte uppskatta det. Hans leende försvann. Han hade välutvecklade instinkter. Han kände att något inte stod rätt till.

Mia stängde av inspelningen och ringde sedan ner till receptionen och bad dem skicka upp någon som kunde släppa ut Arben.

Ingen sa något under de minuter det tog för polisassistenten att komma till förhörsrummet. Magnus stirrade oavbrutet på Arben, vars blick plötsligt börjat flacka i jakt på någon trygg punkt.

– Vi hör av oss senare, sa Magnus när polisassistenten stod med Arben i dörröppningen. Vi har din adress och ditt telefonnummer.

Och då vände sig Arben för första gången till Mia och sa:

– Om jag ska hit igen, då ska jag ha advokat.

– Visst. Klart du ska ha advokat.

Och när dörren slagit igen bakom Arbens rygg slöt Magnus ögonen och tog ett djupt andetag och andades sakta ut.

Mia tittade på honom med en oro i blicken.

– Mår du inte bra?

– Jo, jag mår fint, sa han.

– Du ser ganska blek ut.

– Jag är lite trött, bara. Det är inget.

– Det här var snabbt avklarat. Jag trodde vi skulle lirka lite mer med honom.

– Slöseri med tid. Vi hade inte kommit vidare.

– Du verkar kunna bedöma läget kvickt. Jag hade nog trevat vidare en stund till.

– Jag känner till hans typ.

– Tror du de är skyldiga?

Magnus nickade.

– Vad baserar du det på?

– Instinkt, svarade han.

Mia suckade.

– Ett anonymt vittne och ett ölflak. Det är inte mycket att hurra för. Åklagaren kommer inte att vilja göra något.

– Nej, det är ett problem.

Men det kommer att lösa sig, tänkte han.

– Vi ska väl ändå prata med Yosip Vuckovic?

– Definitivt, sa Magnus. Men jag måste hämta mina anteckningar innan vi fortsätter. Vänta här och ta inte upp honom förrän jag är tillbaka.

– Visst, sa Mia och började kontrollera inspelningen på det digitala fickminnet. Jag väntar.

3

Magnus skyndade till hissen, åkte upp till fjärde våningen och stegade raskt genom korridoren till sitt arbetsrum. Han stängde dörren efter sig och tryckte på den lilla knappsatsen på skrivbordet som kopplade på den röda upptagetlampan utanför dörren. Sedan slog han koden på telefonen som gav honom skyddat nummer. Därefter slog han det externa numret till polisens tipstelefon. Från deras håll skulle det se ut som om någon privatperson med hemligt nummer ringde in.

En polisassistent vid namn Sara Gren svarade och med förställd röst började Magnus berätta vad han sett under natten mellan i tisdagen och onsdagen.

När han lagt på luren, satte han sig ner i stolen bakom skrivbordet och väntade.

Detta var ingen optimal lösning. Han hoppades att Mias fantasi var begränsad, så att detta låg utanför hennes föreställningsförmåga. Men att få Arben bort från gatorna var värt en del risktagande. Arben hade fått smak för att döda och skulle göra det igen.

Magnus började massera sina tinningar. De kändes ömma och heta, som om delar av hans skallben blivit infekterade. Arbens minnen var som defekta maskindelar, som skramlade och skavde i Magnus medvetande. Han längtade till nattens mörker och sömnen som skulle få Arbens minnen att blekna till en avlägsen mardröm. De minnen som tillhörde någon annan sållades bort under REM-sömnen. Om det var hans hjärna eller Närvaron som ordnade den saken visste han inte, men det höll honom under alla omständigheter borta från psykvården.

Efter tio minuter ringde telefonen. Polisassistent Sara Gren hade just tagit emot ett tips som rörde Irina Volkov-fallet. Var han fortfarande ansvarig för ärendet?

Magnus svarade att det var han.

– Jag har skrivit in uppgifterna i JetForm. Jag mejlar det till dig.

– Suveränt, sa Magnus och tackade och lade på luren. Sedan loggade han in på datorn och efter en minut damp mejlet ner i Outlook.

Han skrev ut dokumentet på laserskrivaren i hörnet borta vid fönstret, ögnade igenom det med ett leende.

Telefonen ringde igen.

Han svarade.

– Var blir du av? undrade Mia irriterat. Vi måste börja med Yosip.

– Jag är ledsen, men jag var tvungen att ta ett telefonsamtal. Jag kommer nu. Vi har fått lite mer på fötterna. Vänta tills du får höra.

Han lade på, slog internnumret till vakthavande befäl och gav instruktioner om att en patrull skulle åka till Thomsons väg 8 b, ta sig ner i källaren och gå in i tvättstuga nummer två. Bakom ventilgallret intill tvättmaskinen skulle de hitta kniven som använts mot Irina Volkov. Därefter skulle de kontrollera en container som stod utanför ingången till Folkets Park. I den skulle de hitta en svart hoodtröja indränkt i torkat blod.

Magnus höll tummarna för att containern inte tömts. Men i så fall hade de åtminstone mordvapnet, försett med Arbens fingeravtryck.

Han bad vaktbefälet att säga till patrullen att de skulle ringa till telefonen i förhörsrum fyra när de hittat bevismaterialet.

4

När Magnus återvänt till förhörsrumskorridoren såg han till sin förvåning att polischef Mats Göransson stod utanför dörren till rum fyra. Göransson lämnade sällan sin stab och sin krets av ja-sägare. Hans mörkblå kostym och kornblå slips talade för att han haft betydelsefulla gäster, troligtvis från Rikspolisstyrelsen. Göranssons runda, tunnhåriga huvud sprack upp i ett insmickrande leende när han fick syn på Magnus. Leendet gav honom ett lite grisaktigt utseende. Det fanns skäl till varför fotfolket döpt honom till Trynet.

– Ah, där har vi ju Bengtsson, sa Trynet och fortsatte le som om deras vänskap sträckt sig över eoner.

Magnus lade märke till att Trynet hade ett litet headset på höger öra och höll en mobil i vänster hand. Han verkade också en aning stressad.

– Jag har ett angeläget ärende, sa han. Det gäller –

De små, vassa ögonen sökte efter tecken på underkastelse och Magnus svarade som vanligt med revolt.

– Jag är upptagen just nu, sa Magnus och gick förbi honom in till Mia.

Mia satt på bordets kant med armarna i kors över bröstet.

– Vi måste bryta, för Göransson vill att… , började hon.

– Vi ska inte bryta något, sa Magnus och gav henne utskriften. Läs.

Trynet slet upp dörren och det runda, tunnhåriga huvudet var knallrött av ilska och näsvingarna fladdrade.

– Vi håller på att arbeta här, sa Magnus lugnt.

– Jag vill tala med dig, Bengtsson. Nu! Det gäller en gisslansituation i centrum.

Magnus hajade till. Det förklarade varför han verkade pressad. Trynet hade tagit på sig ansvaret som operativ chef i sådana situationer. Men det förklarade inte varför han var här.

– Du har ju en insatsstyrka. Du har ju till och med en specialutbildad förhandlare. Vad ska du prata med mig om?

De små ögonen fylldes av illvilja och stirrade på Magnus och verkade säga: Är du från vettet? Hur vågar du? Knogarna på handen kring mobilen hade vitnat.

– Vår utbildade förhandlare har halsfluss, sa Trynet sammanbitet. Mitt val har fallit på dig. Dina framgångar som utredare gör dig särskilt lämplig i det psykologiska spelet. Oskar Andersson får ta över din roll i den här utredningen. Jag har pratat med kommissarie Ahlgren, hon har gett klartecken.

Magnus var nära att småle, även om det var långt från passande. Trynet hade gjort karriär genom sin förmåga att spara pengar. Och denna begåvning hade lett till försämrade arbetsförhållanden för alla poliser som låg under kommissarie i hierarkin. Och samma begåvning hade fått Trynet att fatta beslutet att endast en behövde specialutbildning i gisslanförhandling.

Trynet pekade på sitt headset.

– Jag är i ständig kontakt med insatsledaren på plats, så jag vill inte veta av något skitsnack. Det är brådskande och jag kommenderar dig dit!

Magnus kände hur han började bli förbannad. Men han visade det inte. Istället vände han sig till Mia.

Trynet svarade med att drämma igen dörren som en ilsken tonåring.

Mia sa:

– Borde du inte…?

– Jag ska, sa Magnus. Har du läst det?

– Ja. Men det är ju helt otroligt. Den som ringde in detta har ju praktiskt tagit följt dem som en skugga hela vägen. Om vi hittar mordvapnet och…

– Säg till Ozzy att skrämma Yosip. Ozzy är duktig på sådant. Låt Yosip tro att vi har de här bevisen och han kommer att börja erkänna.

– Är det instinkten igen?

Magnus nickade.

– Men vi har inte hittat föremålen, väl?

– Nej, inte ännu, sa Magnus. Patrullen ringer hit när…

– När? Du menar väl om? Det är bara ett tips. Tänk om det är falskt.

– Kanske. Använd det i alla fall.

Mia log ett snett leende och såg forskande på honom.

– Du har både tur och spelar ett högt spel. Om du brukar köra på såhär kan jag förstå varför du lyckas bättre än oss andra.

Trynet slet upp dörren bakom honom och fräste:

– Bengtsson, för helvete!

Mia rörde hastigt vid Magnus underarm.

– Lycka till.

© 2010 Håkan Almgren