Närvaron – Kapitel 2

1

Malmö, torsdagen den 1 juni 2006

Kriminalinspektör Magnus Bengtsson vid Länskriminalen betraktade brottsplatsfotona och det rättsmedicinska protokollet som låg framför honom på skrivbordet. Offrets namn var Irina Volkov, trettiofem år och ensamstående tvåbarnsmamma. Hennes döda kropp hade hittats av en securitasvakt under natten mellan tisdagen och onsdagen inne i en Seven Elevenbutik på en tvärgata till Föreningsgatan.

Vakten hade noterat att Irina, som brukade arbeta kvällspassen, inte hade låst och släckt ner trots att det var efter stängningsdags. Han beslutade sig för att undersöka saken.

När han klev innanför dörren möttes han av en obehaglig syn. Kassaapparaten, hyllorna med cigaretter och allt annat i det trånga utrymmet kring disken var indränkt i blod, och på golvet bakom disken låg Irinas kropp. Halspulsådern hade skurits av och blodet hade sprejats ut över den närmaste omgivningen.

Förövaren måste ha badat i hennes blod, tänkte Magnus.

Irinas kropp hade punkterats med ytterligare tio hugg, koncentrerade till bröst och mage. Huggen var förenade med en sågande rörelse, som om tanken varit att rensa henne på inälvor.

Bilderna väckte ett vagt illamående hos honom. Han hade varit på åtskilliga mordplatser och lukten av en nyslaktad människa var tung och obehaglig. Särskilt om offret var uppsprättat, som i det här fallet.

Magnus slog ihop mappen. Han slöt ögonen, lutade sig tillbaka i skrivbordsstolen, snurrade stolen något åt vänster, så att solljuset som föll in från fönstret värmde hans ansikte. I bakgrunden hörde han suset från datorns fläkt, och genom den stängda dörren letade sig en envis, avlägsen telefonsignal in från någon kollegas övergivna skrivbord.

Irina hade varit död i ungefär trettiofyra timmar. Det fanns inga vittnen, inget mordvapen. Kassan var orörd. Brottsplatsteknikerna fann inga blodiga fingeravtryck, som skulle kunna binda någon till platsen vid rätt tidpunkt; inga hårstrån i blodpölen, inget som skulle leda till användbart DNA. Blodiga skoavtryck, storlek 42, från ett par fritidsskor av märket Nike, det var allt.

När kommissarie Agnes Ahlgren lagt ärendet på hans bord hade han vid första genombläddringen tänkt att det kunde bli en långdragen historia helt beroende av tips från allmänheten och insatser från spaningsroteln. Idag vid halvåttatiden kom det första tipset. Anonymt, så klart. Men det lät ovanligt lovande.

Dörren till Magnus rum for upp och Oskar Ozzy Andersson klev in, sparkade igen dörren med klacken och satte sig med en djup suck i stolen framför skrivbordet.

– Två timmar försent, sa Magnus. Årets rekord!

Ozzys gråsprängda hår var rufsigt, skäggstubben framträdande, de bruna ögonen nästan begravda i sömniga veck, och slipsen satt på sned och den mörkgrå kavajen såg ut som om han sovit i den.

– Har du varit på fest? undrade Magnus.

Han hade arbetat med Ozzy under fem års tid. När de först började arbeta ihop var Ozzy rena raggningsexperten, som ansåg att singellivet var en oöverträffad livsstil. Men för två år sedan träffade han en bibliotekarie vid namn Karin, som uppenbarligen ägde magiska krafter, för hon förvandlade Ozzy till en djupt förälskad och ängslig fästman. Ozzy, som var tolv år äldre än Magnus, skulle dessutom bli pappa för första gången.

Men Zebran är ett randigt djur, tänkte Magnus förgrymmat. Ränderna går aldrig ur.

Ozzy skakade sakta på huvudet och såg bedrövad ut. Magnus började bli orolig.

– Har det hänt något?

Ozzy dröjde med att svara och Magnus nyfikenhet väckte den varelse han bar inom sig och som hans förfäder döpt till Närvaron. Den ville stå till tjänst, den ville ge svar på hans undran. Men Magnus höll den tillbaka och svaret kom utan något intrång i Ozzys medvetande:

– Karin fick svåra smärtor vid tvåtiden i natt. Jag körde henne till akuten, och där har jag tillbringat morgontimmarna.

– Aj fan, sa Magnus och kände ett styng av dåligt samvete. Är hon okej? Är barnet okej?

Ozzy nickade och gnuggade sina sömniga ögon.

– Foglossning. Något hormon de kallar relaxin framkallar skiten. Hon är ju stor som ett hus för att vara så liten och ändå vägrar hon att hålla sig stilla.

– Vad kan man göra åt det?

– Hon ska vara stilla, det är allt.

– Ja, men då löser det sig väl?

Ozzy höjde på ögonbrynen.

– Jag kommer att få ett helvete, Mange. Om hon inte får fara omkring som hon brukar, så blir hon irriterad och det går ut över mig. Karin är underbar och jag älskar henne, men börjar vi gräla blir hon skarp som ett samurajsvärd. Jag har inte chans.

Ozzy såg ut som en lite överviktig George Clooney med en längd på en och nittiofem. Karin var en och sextiotvå, och när hon inte var höggravid var hon späd och söt som en älva. Magnus sprack upp i ett leende när han föreställde sig hur Karin läxade upp Ozzy.

– Det är jävlar i det inget att skratta åt, sa Ozzy småsurt.

– Nej, visst, sa Magnus och kände hur leendet blev ännu bredare. Varför grälar du med henne då? Det låter ju lika korkat som att välja att pinka på ett elstängsel.

Ozzy suckade igen, himlade med ögonen och tittade sedan på mappen på Magnus skrivbord.

– Vad är det som är på gång?

Magnus berättade om mordet på Irina Volkov och att det kommit in i ett tips.

– Helgad vare tipstelefonen, sa Ozzy. Vad skulle vi göra utan den?

– Vår tipsare, en äldre man med brytning, namngav två killar, Arben Selimi och Yosip Vukovic, sjutton respektive arton år, som skyldiga till mordet han läst om i Kvällsposten. De bor i ett tiovåningshus på Thomsons väg i Rosengård och enligt tipsaren har de inrättat en egen klubblokal nere i husets skyddsrum. De tycks spendera tiden där med att dricka öl och röka brass och intala varandra hur farliga de är. Men det de inte vet är att allt de säger går att höra genom ventilen på vår tipsares toalett. Jag skulle gissa att han bor på första våningen i samma hus, så det skulle inte vara svårt att ta fram hans identitet om vi behöver den.

Ozzy nickade, gned sin orakade haka med ett strävt ljud som följd.

– Killarna måste ha sagt något särskilt, antar jag.

Magnus nickade.

– De hade pratat om hur de tystat bitchen, hur jäkla förvånad hon sett ut när hon blivit stucken i halsen. De hade skrattat åt det hela.

– Låter som svärmorsdrömmar.

– Vakthavande befäl skickade dit en bil för att kolla stället och för en stund sedan fick Ahlgren besked från patrullen att de hittat de två gossarna. De satt nere i sin klubblokal och drack öl från ett flak. Flaket var försett med en följesedel. Och adressen på följesedeln… Ja, du förstår. Patrullen är på väg hit med gossarna för ett litet samtal.

– Både svärmorsdrömmar och extremt smarta, alltså. Är de kända sedan tidigare?

– De har varit föremål för en utredning, men den lades ner. De utsåg en kille till mobbingoffer på Rosengårdsskolan. Efter en termins terror avslutade de det hela med att binda fast honom vid ett träd med hjälp av en bogserlina, och när han satt fast ordentligt dränkte de in hans täckjacka i kemiskt ren bensin. Sedan stod de och tände sina cigaretter.

Ozzys blick svartnade, sedan såg han bedrövad ut igen.

– De satte aldrig eld på honom, fortsatte Magnus. Men killen fick psykiska men. Han vågade inte gå ut och vågade framför allt inte gå till skolan mer. Efter att ha tänkt över sin situation tog pojken tillbaka sitt vittnesmål. Det fanns inga vittnen. Det var hans ord mot deras. Utredningen lades ner. Kort därpå tog familjen sitt pick och pack och lämnade Malmö för någon mer fridsam stad.

Historien hade gjort Ozzy beklämd. Magnus hade märkt att han blivit känsligare sedan det stått klart att han skulle bli pappa. Magnus förstod honom. Ibland hade han tänkt på Ozzy som modig på gränsen till dum, som vågade sätta barn till den här världen. Han visste ju lika väl som Magnus vad det var för värld som dolde sig därute.

– Med tanke på att Arben bara är sjutton år, så ringde Hansson socialen nu i morse och frågade om de ville vara med under samtalet. Men de var inte bemannade för det, sa de. Och sedan önskade de oss lycka till.

Ozzy log för första gången sedan han trätt innanför tröskeln.

– Du ska jobba med Mia Hansson?

– Ahlgren var tvungen att göra en rockad eftersom du inte var på plats.

Ett faktum som Magnus fann mer än en aning besvärande.

– Men hjälper inte Bark och Hansson ekoroteln i Pulver Johansson-fallet?

– Har du inte hört?

– Vadå?

– Åklagaren har lagt ner utredningen. Först försvann huvudvittnet, en revisor som var villig att lämna uppgifter…

– Då är han sannolikt död.

– Precis. Och därför började Bark och Hansson sätta press på Nicko Åkerblom.

– Nicko Åkerblom! Är han ute igen? Den jäveln grips inte av panik i första taget.

– Nej, det är fin kille. Han skulle kunna knäcka nacken på sin gamla mamma för en tia. Men så försvann även han spårlöst. Span har pratat om att det skapat oro i de kriminella leden, för ingen tycks ha en aning om vart han tagit vägen. Många tror att Pulver gjort sig av med honom.

– Se där. Även Pulver kan göra gott i världen.

Ozzy log plötsligt riktigt brett och lutade sig framåt som i förtroende.

– Jag har hört rykten, sa han och spelade med ögonbrynen. Kriminalinspektör Hansson är intresserad av dig, Mange. Enligt mina källor har hon sagt att du är läcker. Och hon är tydligen inte typen som säger sådant. I mina öron låter det som…

Magnus kände hur han blev varm om kinderna.

– Det var det jävligaste jag sett! Magnus Bengtsson rodnar!

– Lägg av, sa Magnus.

För två veckor sedan hade han suttit vid bardisken på polismyndighetens vårfest och pratat med Mia. Han hade nyligen separerat och råkat dricka lite för mycket. Och Mia var snygg, trevlig och förstående, och de pratade om kärlek, de pratade om ondska, de pratade om…

Ja, vad mer?

Han mindes inte. Han hade minnesluckor, och det var det stora problemet. Han visste att han pratat om sin före detta, Birgitta, och om hennes vänsterprassel. Det var illa nog. Men det värsta var att han hade en vag aning om att ha nämnt Närvaron. Han hade aldrig nämnt Närvaron för sin före detta, trots att de varit ihop i fem år. De enda som varit invigda i hemligheten hade varit hans föräldrar, som båda var döda nu, och hans farmor, som fortfarande levde men som tagit avstånd från sin son och sitt barnbarn. Att han skulle berätta om den för Mia, som börjat i utredningsgruppen för ett år sedan och som han egentligen inte kände, det var obegripligt och direkt skrämmande.

– Hon är snygg och mycket intelligent, sa Ozzy. Jämfört med den där blonda saken du hängde ihop med så länge är hon ju rena drömmen.

Magnus tyckte inte om att bli påmind om Birgitta och skulle just påpeka det då telefonen ringde. Han såg i displayen att det var numret från ett av förhörsrummen. Det var Mia.

– Vi får tala mer om detta senare, sa Ozzy och reste sig upp. Jag ska ha ett möte med Ahlgren och förklara min sena ankomst.

Ozzy skyndade ut ur hans rum och Magnus svarade.

– Gossarna är på plats nere i foajén, sa Mia. Jag har valt förhörsrum fyra.

– Jag kommer, sa Magnus och lade på luren och öppnade höger skrivbordslåda, tog upp hölstret med tjänstevapnet, som han hämtat ut från vapenskåpet för en liten stund sedan, och fäste det i byxbältet.

2

Magnus tog hissen från fjärde våningen ner till andra. Han var ensam i hissen och betraktade sig som hastigast i spegeln. De mjuka dragen, de bruna ögonen och det mörka håret hade han ärvt av sin mamma. Hans pappas mer höklika utseende skulle ha passat bättre på en polis, men Magnus såg inget av honom i sina ansiktsdrag. Om det inte varit för Närvaron, som hörde hemma på hans pappas sida, skulle han ha antagit att han var resultatet av ett vänsterprassel.

Han fasade för att arbeta med Mia. Om han nämnt Närvaron för henne hade han gett henne ett perspektiv som skulle kunna leda till problem. Om hon började fundera över hans framgångar som utredare och kopplade dem till Närvaron… Han kände henne som sagt inte. Kanske hade hon redan spridit ett rykte bakom hans rygg. Du, Bark, vet du att Bengtsson tror att han har en övernaturlig förmåga? Han tror sig kunna se andra människors… Magnus skakade på huvudet åt sin spegelbild. Nej, hon verkade inte vara den typen. Jag fattar inte vad som flög i mig, tänkte han. Jag har varit full förut utan att käften glappat.

Han var tvungen att vara extra försiktig i hennes närhet. Det var nödvändigt.

Hans blick sökte sig till tjänstevapnet i bältet. Han stoppade ner sin randiga skjorta ordentligt innanför de svarta jeansen, så att den inte stack ut och dolde vapnet.

Att bära tjänstevapnet i den här situationen hade varit Mias förslag.

Du försöker ställa dig in hos henne, tänkte han och mindes den bubblande glädjen som följt med rodnaden när Ozzy nämnt att hon verkade intresserad.

3

Magnus klev ut ur hissen och in i slussen, där han drog nyckelkortet genom avläsaren intill dörren med armerat glasfönster, sköt upp den och gick in i förhörsrumskorridoren.

Korridoren hyste åtta förhörsrum.

Han klev in i rum fyra. Mia satt vid bordet med armarna i kors över bröstet. Hennes svarta hår var uppbundet i hästsvans, och hon var klädd i mörkblå pikettröja och ljusblå jeans och gymnastikskor. Sig Sauern i hennes bälte såg stor ut, trots att hon hade den mindre modellen, P228:an. På bordet framför henne, intill telefonen, låg ett digitalt fickminne kopplat till en mikrofon, ett rutat kollegieblock och en stiftpenna.

Hennes blick gick till hans midja, varpå hon log och sa:

– Tack. Jag visste inte hur du och Ozzy brukar göra, men jag tänkte att snorungarna kanske skulle bli lite mer medgörliga inför lite vapen.

– Vi får väl se.

– Det lät lite skeptiskt.

Han mötte hennes blick. Hon gjorde honom nervös på så många plan. Att hon var enormt tilldragande var bara ett av dem. Närvaron skruvade på sig. Den gjorde sig redo att storma in genom luckan i hennes medvetande. Närvaron visste vad han ville veta. Allt han behövde göra var att säga Vårfesten och Närvaron skulle visa honom. Men han tillät sig inte använda varelsen på det viset. Hans pappa hade gett honom etiska regler att följa, och de satt lika djupt rotade som potträningen. Närvaron skulle inte användas av rent egoistiska skäl eller i banala sammanhang utan till att hjälpa andra och enbart på ett sådant sätt att den förblev en hemlighet för de inblandade.

Ska jag fråga henne rakt ut? tänkte han.

Om det visade sig att han berättat om Närvaron skulle han kunna be om ursäkt för att alkohol i stora mängder förvandlade honom till mytoman. Men det kändes inte heller bra. Frågade han rakt ut skulle händelsen verka betydelsefull. Hon skulle kanske börja granska honom ingående och då skulle hon upptäcka saker, dra slutsatser. Alla var inte så obenägna att tro på det övernaturliga som Ozzy.

För helvete, skärp dig, tänkte han.

Mia rynkade pannan.

– Är du okej?

– Jag? Javisst. Nej, jag tänkte bara säga att man aldrig kan veta hur de reagerar.

Mia log och nickade.

Magnus satte sig intill henne. Hon doftade svagt av en mjuk och fräsch parfym.

– Jag har precis pratat med en av poliserna som hämtade dem, sa Mia sedan. Enligt honom hade de nästan rusat in i polisbilen, som om de längtade efter att få komma hit. Inga protester, inga rop efter advokat. Det låter lite oroväckande, tycker du inte?

– Jo, de tror väl att de ska kunna jävlas med oss.

Magnus kände hur nervositeten började försvinna. Han var fokuserad nu. Han såg fram emot att få ta del av sanningen.

– Vi börjar väl med Arben, sa han. Han är yngst.

Mia nickade och lyfte luren och slog kortnumret till receptionen och bad att någon tog upp Arben till förhörsrum 4.

Magnus tittade på klockan. Den var kvart i elva.

4

Det knackade på dörren och en manlig polisassistent ledde in Arben. Mia och Magnus tackade för hjälpen varpå polisassistenten lämnade rummet igen.

Arben var smal och tunn och hade ett långsmalt ansikte och ett par djupt liggande mörka ögon. Hans mörkbruna hår var snaggat, bortsett från en tofs i pannan som liknade en rakborste.

Magnus och Mia hade ställt sig upp när han kom in, för att visa att de var beväpnade, och Mia pekade på stolen på andra sidan bordet och Arben smålog och undvek att titta åt hennes håll och stod alldeles stilla. Istället höll han blicken på Magnus. Och under ett ögonblick studsade hans blick ner till vapnet i Magnus bälte och en gnista tändes i de mörka ögonen, som annars var lika livlösa som ett kameraobjektiv. Gnistan hade inget med skräck att göra; det var snarare samma längtansfyllda blick som Gollum riktat mot sin älskade ring. Och så fort hans blick lämnat vapnet, var den återigen kall och likgiltig.

– Sätt dig ner, sa Magnus och kände hur Närvaron uppjagat for hit och dit innanför hans skallben, som en uthungrad hund, som fått syn på sin matskål genom en tjock glasruta.

Arben lystrade och rörde sig framåt med tonåringens släpiga stil; han var klädd i en svart t-shirt och hans jeans satt nere på halva rumpan och i midjan syntes resåren till ett par Calvin Klein-kalsonger. Hans blick rörde sig långsamt över rummet. Han satte sig ner.

Magnus och Mia satte sig också ner och presenterade sig. Mia frågade honom om han visste varför han var här.

Arben tittade inte på henne utan lät blicken vila på Magnus, som om han var den ende bortsett från Arben själv som var värd uppmärksamhet.

– Svara på frågan, sa Magnus.

Arben satt orörlig i stolen och hans händer låg fromt framför honom på bordet, med ena handen över den andra, som för att signalera att han var liten och ung och oförmögen att ens göra en fluga förnär. Han log milt och sa med en röst som verkade orörd av målbrottet:

– Ni vill fråga oss om ölen, var vi fått ölen ifrån.

– Bland annat, sa Mia. Är det okej om vi spelar in samtalet?

Arben ryckte på axlarna.

– Svara med ja eller nej, sa Magnus.

– Ja, spela in. Jag bryr mig inte.

Magnus höll kvar Arbens blick och utan att vika sa han:

– Seven Eleven i tisdags.

Och sedan for Närvaron ut ur hans skalle och in i Arbens.

© 2010 Håkan Almgren