Närvaron – Kapitel 1

”Här följer en metod för att predika mot och bestrida fem till synes allmänt accepterade argument från lekmän och simpelt folk om att Gud inte skulle tillåta Djävulen och häxorna en sådan stor makt som gör trolldomens underverk möjliga …”

Ur Malleus Maleficarum (Häxhammaren) Del 1, fråga 18

Jacob Sprenger, Heinrich Kramer år 1487

”Lusten till makt är den mest avskyvärda av passioner.”

Publius Cornelius Tacitus (56-117 e.kr.)


1

Malmö, fredagen den 12 maj 2006

Nicko Åkerbloms sista dag i den här världen började i vredens tecken när dörrklockans brutala signal väckte honom ur en härlig dröm om Angelina Jolie. Angelina hade precis grenslat honom och stuckit in sin sammetsmjuka tunga i hans mun. Men nu hade hon försvunnit, och förvirrad och besviken kastade Nicko ett öga på klockradion.

08:14, sa de röda siffrorna. Sist han var vaken vid den här tiden hade han suttit på kåken.

– Jävlars, väste han mellan sammanbitna tänder.

Han störtade upp ur dubbelsängen och slet till sig den svarta kimonoinspirerade morgonrocken från kroken på sovrumsdörren. Han drog den på sig med ett ilsket fnysande.

Dörrsignalen ringde igen. Och igen.

För helvete, tänkte han.

Han började gå med snabba, energiska steg genom vardagsrummet. De stora panoramafönstren släppte in den milda majsolens strålar, som föll över den stora hörnsoffan, fåtöljerna av läder och det eleganta soffbordet av marmor. Han kom ut i hallen.

Vem fan? tänkte han.

Ingen han kände skulle våga ringa på dörren såhär dags. Ingen av grannarna heller. Vid första mötet hade han besvarat deras inställsamma hälsningar och presentationer med tystnad, följt av en extra stark dos av psykopatblicken. De undvek honom och det var så han ville ha det.

Angelina Jolie hade ju för helvete suttit grensle över honom!

Han slet upp dörren.

Utanför stod en man och en kvinna, klädda i mörka friluftsjackor av obestämt märke. De stack samstämt upp sina legitimationer i ansiktet på honom, som om han var närsynt. Legitimationerna sa: Roland Bark och Mia Hansson, kriminalinspektörer.

Och genast hade han gnidit sitt rakade huvud med handflatan, låtit den fortsätta ner över ansiktet för att gnugga liv i ansiktsmusklerna och gömma undan ilskan och psykopatblicken. Det gällde att ha full kontroll nu.

– Tänkte du köra arga leken med oss? undrade Hansson, som Nicko klassade som en riktig goding. Hon gick honom till bröstet och var tvungen att titta upp mot honom. Hon hade vackra, bruna ögon, svart hår i hästsvans och ett par läppar som han skulle vilja bita i. Hennes vita t-shirt, som syntes i jackans öppning, skvallrade om små bröst. Han gillade små bröst.

– Ja, se till att spara den där blicken åt dem som har lätt för att skita på sig, sa Bark, som definitivt inte var någon goding. Han var cirka fem centimeter kortare än Nicko, alltså kring en och nittiofem, och hade grått, krulligt hår. Hans blick var som en ishacka.

– Vadå arga leken? undrade Nicko. Vad vill ni?

– Vi skulle vilja prata med dig, sa Hansson.

Nicko såg uttryckslöst på dem en stund. Han kunde be dem dra åt helvete, men det var samtidigt onödigt, för han visste att de inte hade något hållbart att komma med. I annat fall hade han suttit i ett förhörsrum på polishuset. Detta var bara ett psykologiskt spel. De sniffade runt för att se hans reaktioner, det var allt. Och det gjorde honom lite leklysten.

– För all del, stig in, sa han.

De slog sig ner i hans exklusiva fåtöljer. Själv satte han sig till rätta i hörnsoffan och gjorde sig mentalt redo att spela sin favoritroll som oskyldig och indignerad.

– Patrik Nyman, sa Bark.

Nicko märkte att de båda snutarna stirrade på honom, att de höll koll på varenda rörelse han gjorde. Deras öron var spetsade inför varje tonfall i hans röst.

Men han satt alldeles stilla och sa lugnt:

– Vem?

Hansson suckade.

– Vet du verkligen inte vem Patrik Nyman är? undrade Bark. Alla som jobbar för Pulver Johansson är ju en enda stor familj. Alla känner alla.

– Jaså? Är det så det är?

– Nyman har varit försvunnen ett par dagar, sa Hansson. Hans bil stod övergiven på Kung Oscars väg i Kungsparken. Och vi har vittnen som sett honom i parken tillsammans med två män. En av männen påminde om dig: rakat huvud, mycket lång, bredaxlad och muskulös.

– Jag har aldrig träffat någon Peter Nyman, sa Nicko och slog ut med armarna, likt den arme Kristus på korset. Och jag rör mig aldrig i Kungsparken. Herregud, man kan bli rånad där! Läser ni inte tidningarna?

Vittnen? tänkte Nicko. Nej, ingen fara. Inget hållbart.

– Han heter Patrik Nyman, sa Hansson.

– Jaha. Patrik, då. Jag känner inte till honom mer för det.

– Vi råkar ju veta att du tycker om att lösa problem åt Pulver Johansson och hans organisation. Och vi vill bara fråga dig lite vänligt om du sett till Nyman på sistone? Hans familj saknar honom.

De har spanat på mig, tänkte Nicko. Men det spelade ingen roll. Han hade varit med länge och visste hur man skulle uppföra sig. Han ägde ingen fast telefon; han hade en rad mobiltelefoner, samtliga med kontantkort som han bytte med jämna mellanrum, så det var svårt för dem att avlyssna och hålla koll på honom. De trevade i blindo. Och det enda de åstadkom just nu var att väcka härliga minnesbilder av hur den halvfete siffernissen Nyman legat på knä på det fyra kvadratmeter stora plastskynket och bett för sitt liv.

Nicko och Hacke hade fört Nyman till en av de övergivna verkstäderna nere i Limhamn, släpat in honom i en lokal med grova stålbalkar och traverser i taket. Från traverserna hängde krokförsedda kedjor ner till midjehöjd och i Nickos fantasi var de delar i ett gigantiskt, medeltida tortyrredskap. Här och där glimmade naken koppar från grova kablar som kapats och delvis skalats av. Ett matt ljus föll in genom de igengrodda takfönstren och avslöjade att siffernissens små, blå ögon var röda av tårar. Han hade precis fått barn, bölade han. Hur skulle det gå för hans fru? Hon kunde inte klara sig ensam, inte nu! Nej, han skulle säga till polisen att han räknat fel, att han dragit fel slutsatser. Hans revisionsbyrå skulle kunna hjälpa Johansson att dölja de ekonomiska oegentligheterna på ett bättre sätt än tidigare. Om Nicko bara lät honom leva, så skulle han dribbla bort skattemyndigheten. Han svor att han kunde ställa allt till rätta.

Det skönaste ögonblicket Nicko visste var när han betraktade sitt offer i Glockens enkla sikte, precis innan pekfingret krökte sig den sista millimetern kring avtryckaren. Då hände det något i offrets hjärna, en djup, instinktiv insikt om att det var slut, och denna insikt gav offrets blick en särskild karaktär, som Nicko kunde återuppleva och njuta av som en vacker och samtidigt lite gåtfull tavla.

Efter de två snabba explosionerna från Glocken låg Nyman utsträckt på rygg, med det mesta av hjärnan på plastskynket. Nicko plockade upp de två tomhylsorna och sedan hjälpte Hacke till med att rulla in den döde i plasten och binda ändarna med kabelsnören, så att paketet påminde om en gigantisk, svart smällkaramell. De drog upp ett av de stora brunnslocken i betonggolvet och vräkte ner plastförpackningen i det stinkande mörkret och slängde på locket igen.

Minnet framkallade en begynnande erektion, som Nicko tyckte det var onödigt att skylta med. Han lade benen i kors.

– Vad sitter du och flinar åt? undrade Hansson.

Nicko fördrev det lilla omedvetna leendet från sina läppar och tänkte: Om du kunnat läsa mina tankar hade jag legat jävligt risigt till.

– Jag vet fortfarande inte vem den där Patrik Nyman är. Och varför pratar ni med mig om Pulver? Ni vet väl att han sitter inne? Han har suttit inne i över två år nu. Han är slut. Han har inget att säga till om.

– Ja, stackars Pulver Johansson, sa Bark och fnös till och skakade på huvudet. Hamnar man i fängelse, då är all kriminell aktivitet slut.

Hansson fortsatte:

– Vi vet såklart att Pulver fortfarande håller i rodret. Och eftersom vi också vet att revisionsbyrån som Nyman äger har hand om Pulvers så kallade legitima rörelser, så börjar vi leta efter svaret på vad som kan ha hänt honom i dina kretsar. Svårare än så är det inte. Och det vet du.

Hansson log men leendet nådde inte hennes ögon. Hur kunde så vackra ögon bli så kalla? Nicko tänkte på hur läckert det skulle vara att trycka i henne lite Rohypnol och två starköl och sätta på henne medan hon var rent väck i skallen.

– Vad är det ni tror har hänt då? Kan ni förklara närmare?

– Vad tror du själv?

Båda snutarna stirrade på honom utan att blinka.

– Kan han ha tjallat? Det är det enda jag kan tänka mig. Har han jobbat för Pulver och tjallat? Det är ju alltid farligt. Men jag svär vid min mammas grav, jag är inte inblandad i detta. Jag ägnar mig inte åt brott längre. Jag har avtjänat mitt straff. Jag gick ett av kriminalvårdens program för att komma till rätta med mitt kriminella tänkande.

Bark fick en så svår hostattack att Nicko började hoppas på att den skulle övergå i en hjärnblödning. Men till Nickos besvikelse hämtade han sig igen.

– Du fick tre år för att ha avlossat ett hagelgevär genom en ytterdörr, sa Hansson och lutade sig bakåt i fåtöljen. Killen som bodde i lägenheten hade en skuld till Pulver.

– Det var vad han sa, ja. Men det var mig han var skyldig pengar. Inte Pulver. Tingsrätten höll med. Killen tog dessutom tillbaka allt han sagt om Pulver och gick på min linje. Det var ett missförstånd.

– Du avlossade två skott, sa Hansson och hennes röst blev kall på ett sätt som trots alla hennes andra förtjänster faktiskt var lite avtändande. Killen hade två barn, sju och nio år gamla. De kunde ha stått i hallen när du sköt. Men det bekymrade dig inte. Det är den typen av varningar som Pulver tycker om, och du tycker om att utföra dem åt honom.

– Varför pratar vi om detta? Jag har suttit av det. Jag har betalat min skuld till samhället.

– Usch ja, sa Bark. Samhället har krävt mycket av dig, tagit två tredjedelar av tre år av ditt liv, gett dig sjukpension för att du har ryggproblem. Hur fan gick det till, egentligen? Gav du läkaren på kåken arga blicken och fick honom att skriva på papperna?

– Har man inte själv haft ryggproblem ska man hålla käften, snäste Nicko och tänkte: Var försiktig nu. Du tappar för helvete humöret! Det är precis vad de vill.

– Hur kan man lyfta skrot så att man ser ut som Arnold och ändå ha ont i ryggen? undrade Bark och föraktet lyste i hans ögon.

– Ryggen gillar träning, det säger varenda läkare. Det är i förebyggande syfte.

– Och som sjukpensionär och omvänd till laglydig medborgare har man så klart råd med stor lägenhet i centrum, BMW och Rolex, sa Hansson.

– Stämpeln går aldrig att tvätta bort, sa Nicko och skakade på huvudet och funderade på om han skulle klämma fram lite fukt i ögonen också. Det skulle inte vara svårt. Han var skavd inne i näsan av näshårstrimmern. Det räckte med en lätt tryckning om näsvingarna för att ögonen skulle börja tåras.

Men han valde bort överspelet. Istället sa han:

– Det här är rent trakasseri. Jag är inte inblandad i något som har med Pulver att göra. Och nu tycker jag ni kan gå. Det här är inte roligt längre. Dyker ni upp här igen tar jag kontakt med min advokat. Fan vet om jag inte ska ringa honom nu meddetsamma.

– Å, du som är en så god samhällsmedborgare tycker väl om att hjälpa polisen, sa Hansson och log oskuldsfullt.

– Nicko glodde på henne utan att svara.

– Ja, vi tackar för att vi fick störa, sa Bark.

Och sedan reste sig snutarna upp samtidigt. Nicko satt kvar i soffan.

– Ni hittar ut själva, va?

När ytterdörren slagit igen lutade han sig tillbaka i soffan. Det hade trots allt varit ganska lyckat. Han flinade och gav sig själv en liten applåd. Snuten skulle säkert försöka samma spel med Hacke, men honom skulle de aldrig komma åt. Han var typen som pratade oavbrutet, utan att säga något viktigt. Han läckte aldrig.

En lyckad lekstund med snuten var en utmärkt början på dagen. Nu skulle han följa upp den på rätt sätt. Han skulle ta bilen ner till Stortorget och sätta sig på Espresso House och äta frukost. Han hade egentligen kunnat gå de femhundra meterna dit, men han gillade tanken på att kliva ut ur en sprillans ny BMW, så att Malmös kvinnor såg att han var framgångsrik. Den känslan av vällust skulle ju bara kosta parkeringsavgiften och det var den värd.

Resten av dagen skulle han planera medan han åt.

2

Klockan var tio när Nicko tagit plats på en av barstolarna vid fönstret inne på Espresso House, så att han hade utsikt över Stortorget. Han lyfte koppen med en dubbel espresso till läpparna. Kaffedoften letade sig upp i hans stora näsborrar, och han tyckte att den kändes ovanligt nyanserad. Kunde det bero på näshårstrimmern? Insidan av näsan var lika kal och renrakad som hans skalle. Underlättade bristen på näshår dofternas inträde? Han skulle diskutera det med Hacke vid något tillfälle. Det var en viktig fråga.

Han smuttade på espressons ljusbruna, gräddaktiga yta. Precis den rätta creman, tänkte han.

Sedan lät han tankarna glida in på planerna för resten av dygnet.

Om en två timmar skulle han ta en lunch på restaurang Årstiderna, och senare på eftermiddagen skulle han ta ett kort träningspass på gymmet uppe på Hilton, för att försäkra sig om att han fortfarande kunde ta sin egen vikt på etthundratio kilo i bänkpress, och dygnets sista timmar skulle han ägna åt en nattklubbsrunda med Viagran redo i innerfickan. Han gick aldrig ensam hem och med Viagran kunde han hålla på i flera timmar. Det var bra för magmusklerna.

Han blundade, njöt av den fylliga kaffesmaken samtidigt som han frammanade bilden av kriminalinspektör Mia Hansson i hans säng med rumpan i vädret. Ett leende spred sig över hans läppar. Snuten var så desperat att de gjorde hembesök. Han kunde känna sig alldeles säker.

Han slog upp ögonen igen.

Utanför fönstret, precis framför honom, passerade en man. Han var blond, tunnhårig och tanigt byggd men hade ändå skaffat sig en kulmage. Han var klädd i en Armanikostym och hans gång var vaggande på ett sätt som var mycket bekant.

När det omöjliga letat sig fram till Nickos medvetande ryckte han till så häftigt att halva den dubbla espresson hamnade på det smala träbordet framför honom.

Han satte ner koppen med ett skarpt klirrande, klev av barstolen och svor högt, och kände hur näsa, kinder och händer blev alldeles kalla, som om blodet stuckit iväg någon annanstans.

På andra sidan fönstret korsade Patrik Nyman gatan och styrde stegen mot Stortorgets parkeringsplats.

Nicko gnuggade ögonen, blinkade ett flertal gånger, som för att försäkra sig om att det han såg inte skulle förändras. Det gjorde det inte. Mannen som klev in bland bilarna på parkeringen var en exakt kopia av Nyman, vars döda kropp vid det här laget låg nere i en mörk, djup brunn och jäste i sina egna vätskor, som en gigantisk surströmming.

Nicko var väl förtrogen med Nymans privatliv. Han hade följt efter honom under en veckas tid, kollat all tillgänglig information. Nyman hade ingen tvillingbror. Det skulle han ha fått reda på.

Om den där mannen promenerade omkring i stan och fel personer fick syn på honom kunde det bli farligt för Nickos och Hackes hälsa.

Han blev plötsligt medveten om att han betett sig märkligt. Han svepte därför med blicken över lokalen för att se om någon uppmärksammat honom.

Baristan tycktes inte ha märkt något, för han stod med ryggen mot Nicko och diskade koppar. Sedan återstod bara den där unga, mörkhåriga tjejen vid bordet i hörnan. Han hade lagt märke till henne när han klivit in. Henne stora, mörkgrå ögon hade stirrat på honom länge och väl, men sedan hade hon återvänt till Metron och kaffet.

Nu tittade hon inte ens upp.

Nicko slet upp dörren och klev ut på gatan.

Nymankopian hade ställt sig vid en svart Volvo 850, samma modell som den döde tjallaren kört.

Med hjärtat hamrande i bröstkorgen skyndade Nicko över gatan, fram till sin BMW. Han höll ögonen på Nymankopian, som log sitt fånigt självgoda leende och klev in och satte sig bakom Volvons ratt.

Nicko hoppade in i BMW:n, stack in nyckeln, startade och backade ut ur parkeringsfickan och såg hur bakänden på Nymans Volvo svängde ut från parkeringen och bort från torget. Nicko följde efter.

Vid det första rödljuset lade han sig precis bakom.

Med vänstra handen hade han fiskat upp mobilen ur den svarta läderkavajens innerficka.

I samma ögonblick tänkte han: Nej, vad fan gör du? Och stoppade genast tillbaka mobilen och skakade på huvudet åt sig själv. Han hade varit nära att ringa Hacke. Men hur skulle det ha sett ut? Hacke skulle ha fått stora skälvan. Han skulle tro att Nicko börjat balla ur.

Det slog om till grönt och Volvon tog till höger och Nicko följde efter.

Jag fixar detta själv, tänkte Nicko. Jag måste ta reda på vem killen är och sedan meddela Pulvers pojkar att det traskade omkring en kille som var en kopia av någon som inte borde vara vid liv. Ingen fick tro att Nicko och Hacke inte fullgjort uppdraget. Det skulle i bästa fall kunna leda till att Pulver begärde att Nicko visade upp liket för någon i den närmaste kretsen. I sämsta fall skulle någon vara alltför snabb att dra slutsatser och skjuta skallen av såväl Nicko som Hacke utan att förhöra sig om hur det egentligen stod till.

Hur fan kan man ha sådan otur? frågade sig Nicko och slog till ratten med knytnäven. Visst fanns det människor som var lika varandra, det var inget konstigt. Men detta handlade inte om likhet. Detta var någon som var en exakt kopia. Och han körde samma slags Volvo! Som om Nyman återuppstått från de döda.

Nicko försökte urskilja registreringsskylten, men den var nedsmutsad och oläslig. Han svor högt. Ett samtal till bilregistret hade ju kunnat ge ett bra svar och besparat honom en massa extra möda.

Nymankopian verkade vara på väg ut ur stan. Enligt skyltningen var de på väg till Svedala. Nicko suckade. Han ville inte långt ut på landet. Såg det ut att bli på det viset skulle han preja honom så fort de hamnade i något område med obefintlig trafik. Det var riskabelt, men Nicko var desperat. Hans liv var ju i fara.

3

Nicko började ana vart de var på väg. Nymankopian skulle till Torup, en välbesökt friluftsanläggning där åtskilliga motionärer dagligen brände kalorier på de snitslade banorna genom skogen kring Yddingesjön. Med tanke på att det var en klar himmel och somrigt skulle skogen säkert vara fylld av snorungar på exkursion, snorungar som yrade omkring i hopp om att få syn på någon eländig snok eller några sorgliga lövgrodor. Nicko hade aldrig utnyttjat området. Skogar skrämde honom.

Men vad skulle Nymankopian göra här?

Ska han ta en joggingtur? frågade sig Nicko.

Att jogga hade visat sig vara dåligt för Nymans hälsa, för det var efter ett joggingpass i Kungsparken de hade tagit honom. Han hade varit fullkomligt slutkörd och inte orkat göra motstånd när de slöt sig kring honom vid bilen.

Nymankopian följde nu skyltningen till friluftsanläggningen men körde till Nickos förvåning förbi den markerade infarten. I stället valde han en av de mindre vägarna som gick norr om Torup.

– Vart är du på väg? frågade sig Nicko som lät avståndet till Volvon öka till omkring trettio meter.

Han kollade i backspegeln. Han hade ingen bakom sig. Trafiken här var gles.

Det är perfekt, tänkte Nicko. Inga vittnen.

Volvon fortsatte i makligt takt under en halvmil och skogen glesnade några hundra meter och övergick i ängsmark och sedan blev den tät igen och skyltningen avslöjade att de nu befann sig i Signaskogen.

Nicko hade aldrig hört talas om Signaskogen. Bokskogen, visst, men inte någon jävla Signaskog!

Volvon svängde till höger in på en ännu smalare väg, en grusväg med tätvuxen skog på vardera sidan. Ett par hundra meter in saktade Volvon ner, för att sedan köra in till kanten och stanna.

Nicko saktade själv ner, men passerade Volvon och såg i sidospegeln att Nymankopian klev ur, gick runt sin bil för att med uppenbar brådska försvinna in mellan träden.

Nicko svor till, körde in till kanten och stannade.

Vad i helvete ska han göra inne i skogen? frågade sig Nicko och skyndade sig ur bilen och sprang de tio meterna till Volvon. Han kikade snabbt in genom Volvons sidorutor, men det fanns inget i bilen som kunde säga något om Nymankopians identitet.

Han vände sig mot skogens träd. De var tätvuxna och bestod av både löv- och barrträd. Lövkronorna som hängde ut över vägen var tjocka och trots att solen stod ganska högt på himlen utestängde de mycket av solljuset.

Han försökte urskilja någon rörelse, men Nymankopian syntes inte till. Och allt var tyst och stilla.

Idioten måste stå gömd bakom något träd, tänkte Nicko. Annars borde det ha prasslat i snåren. Och vad är det för något pucko som beger sig in i tät skog klädd i en Armanikostym? Sinnessjukt!

Tystnaden var onormal. Det var som om skogen höll andan. Nicko kände hur håren reste sig på hans kropp.

Han tog några steg bort från Volvon, närmade sig träden. Om han ville hitta idioten måste han gå in bland träden, men den tanken tilltalade honom inte. Ett annat alternativ var att stanna kvar vid Volvon tills han kom tillbaka.

Nicko önskade plötsligt att han tagit med sig något vapen. Han hade en batong under passagerarsätet i bilen. Det var när han skulle hämta den som han såg att ena dörren till BMW:ns baksäte stod öppen.

Har Nymankopian gjort en kringgående rörelse och klivit in i min bil, eller…?

Men han borde väl ha hört något i så fall?

Har jag haft en fripassagerare?

Blotta tanken var absurd och han förstod inte var den kom ifrån, men den kändes ändå angelägen. Han vände sig mot Volvon igen.

Men Volvon var borta! Som om den upplösts i intet, snabbt och ljudlöst som en såpbubbla spricker.

Han stod som förstelnad och med munnen öppen i ohöljd förvåning när någon rörde vid hans högra underarm. Han vred på huvudet åt höger med sådan kraft och snabbhet att det knäppte till i nacken.

Den mörkhåriga tjejen från Espresso House stod vid hans sida. Hennes stora mörkgrå ögon, fyllda av ett slags skrämmande målmedvetenhet, tittade upp på honom, och hennes lilla hand greppade hans högra handled. Han tittade ner på den. Hennes fingrar nådde inte runt, men greppet kändes som stål. Han började rycka och dra för att komma loss ur greppet, men det var som om hennes kropp inte lydde under fysikens lagar eller var fastgjuten i marken.

Med pulsen hamrande i hals och tinningar knöt han vänsterhanden för att i ren desperation slå till henne. Men innan han hann få iväg sitt slag lade hon huvudet lite på sned och sa:

– Det är dags nu, Nicko.

Han blev så förbluffad att slaget kom av sig.

– Hur vet du vad jag heter? Dags för…?

– Den här vägen, sa flickan.

Med en rörelse så snabb att han knappt uppfattade den, vred hon upp hans högerarm bakom hans rygg samtidigt som hon ställde sig bakom honom och knuffade honom framåt.

Smärtan gjorde att han inte kunde annat än att följa med, och han rörde sig framåt mellan träden med en väldig fart, tappade balansen och föll framåt. Plötsligt kände han något mot sitt huvud, känslan av något elektriskt, något kallt och underligt, som om han knuffats genom en osynlig hinna.

Känslan upphörde och flickan hade släppt sitt grepp, så att han kunde ta emot med händerna. Han landade på knäna och satte handflatorna i fuktig mossa. Medan han stod på alla fyra skymtade ett par eleganta italienska loafers i överkanten av hans synfält.

Han höjde blicken.

Skorna tillhörde Patrik Nyman, som tittade ner på honom. Hans ena öga var en grop fylld av blod och benmassa, det andra var friskt och vaket och riktat mot Nicko. Och Patrik Nyman gäspade demonstrativt, som för att visa Nicko hålet i bakhuvudet, ett hål stort nog att rymma en knytnäve. Han gäspade färdigt, smackade lite förnöjt och log mot Nicko. Sedan sa han:

– Ville du mig något, Nicko?

Nicko hörde för första gången i sitt liv hur han själv lät när han skrek av skräck.

© 2010 Håkan Almgren