Jag och Medvetandet del 1 – Amatörpsykonauterna

Att vara en psykonaut, det vill säga att ägna sig åt privatspaning på sitt eget medvetande genom självhypnos, transtillstånd, meditation och/eller droger kan ge en hel del nyttiga insikter. I somliga fall kan de lägga grunden till en karriär inom de vetenskapliga grenar som utforskar hjärnan. Jag vet åtminstone två intressanta forskare som har denna bakgrund. Men mer om proffsen senare.

Mitt eget intresse av psykologi och filosofi väcktes bland annat av vad man skulle kalla psykonautiska aktiviteter. Det var under en period i gymnasiet som jag och en kompis började experimentera, men bara med drogfria alternativ. Vi var glada amatörer. Egentligen ville vi utforska yttre rymden (sf-nördar som vi var), men i brist på rymdskepp och förbindelser med NASA fick vi nöja oss med den inre. Den finns ju tillgänglig för oss alla och kräver varken tryckdräkt eller raketbränsle.

Vi var alltså mellan sjutton och arton år. Båda var vi ganska övertygade om att det fanns ett slags själ, någon substans som utgjorde vårt sanna Jag och som skulle leva vidare efter vår död. Vi läste inte bara sf, vi konsumerade också stora mängder skräcklitteratur och eftersom vi trodde på ett diffust hinsides var tanken på att hemsökas av onda andar inget som kändes omöjligt. Skräckhistorierna hade större verkan på den tiden, det kan jag lova. Många var nätterna då sänglampan förblev tänd till gryningen.

Ingen av oss kom från något uttalat religiöst hem. Jag var nog den som hade mest religion i mig. Som liten hade jag blivit skickad till söndagsskola, vilket senare avlöstes av Juniorerna och avslutades med konfirmationen. Allt i den kristna, protestantiska traditionen. Men den lilla tro jag bar på som ung rann av mig som vuxen. Jag är fortfarande intresserad av religioner, av tron som fenomen, men det är allt.

Vi började våra psykonautiska utforskningar genom att läsa böcker om yoga, meditation och hypnos; vi letade svar och metoder i bokhandlar som drevs av smala, mumlande män med runda glasögon och skägg, och någon av dem anförtrodde oss att vi bara utnyttjade tio procent av vår hjärnkapacitet. Alla människor har en dold potential, fick vi höra. Denna dolda potential kunde man utvinna genom rätt form av meditation, möjligen kunde den också frigöras genom självhypnos.

Av vad jag kan minnas sökte vi något slags bevis på att det fanns något utöver det vi kallade vår verklighet. Men vi ville också hitta vägar för att få kontroll över vår egen osäkerhet och blyghet. Nu hade ännu ett motiv uppenbarat sig i form av jakten på den högre intelligens som gömde sig inom oss, och inget motiverar väl så bra som girighet. Nu fanns allt att vinna, inget att förlora!

I denna anda passade vi på att besöka scientologerna, som då höll till på Stortorget i Malmö. De är ju mycket angelägna om den där inre potentialen. De kunde kanske ge oss en vink om hur vi skulle kunna komma åt de där mycket saknade nittio procenten?

De tog emot oss med en väldig vänlighet och vi placerades i ett rum framför en TV. På TV:n visades en videofilm om en ung skådespelerska som var på gränsen till nervsammanbrott. Hennes karriär höll på att rasa, hennes liv likaså. Vi noterade att hon hade mer ögonskugga under ögonen än på ögonlocken och att döma av hennes förmåga att gestalta denna svåra psykiska kris antog vi att det åtminstone fanns ett korn av sanning i att hennes karriär inte gick så bra. Trots att jag och min kompis var väldigt unga och naiva så kändes vår närvaro där helt fel, och när en av scientologerna kom in i rummet och frågade om vi var beredda att göra några tester, så rusade vi ut därifrån så snabbt att papperna på receptionistens disk fladdrade iväg över foajén.

Vi beslöt oss för att istället prova tekniker som vi kunde utföra på egen hand. Om någon av oss upplevde något utöver det vanliga eller märkte någon inre förändring (av positiv art) skulle vi fortsätta våra utforskningar i den riktningen.

På var sitt håll, i våra respektive föräldrahem, utforskade vi olika meditations- och självhypnostekniker för att se vad det kunde ha för effekt.

Våra föräldrar måste ha undrat. Dörren till rummet stängd, ingen hög musik, köksskåpen plundrade på stearinljus. Och sedan tystnad.

De frågade ganska snart rakt ut vad jag sysslade med och jag svarade lagom pompöst:

– Jag utforskar själen.

Höjda ögonbryn, följt av det vanliga:

– Okej. Men du har väl gjort dina läxor?

Och när en kvinnlig släkting i sjuttioårsåldern fick höra vad jag sysslade med var hon snabb att varna mig.

– Akta dig, du vet väl att du kan bli galen?

Denna varning följde hon upp med att påpeka hur farligt det var att läsa för mycket, för man kunde bli “förläst” och sluta som den där stackaren i vårt kvarter som traskade gata upp och gata ner medan han förde intensiva diskussioner med osynliga vänner. Detta innebar ju att det var farligt att göra läxorna, vilket jag sedan länge själv misstänkt. Kunde hon inte lägga fram argumentet för mina föräldrar, så att jag slapp tjatet? Nähä, det fanns tydligen ingen risk för mig att bli förläst. Men att läsa om och grubbla över livets gåtor, Guds existens, själen, livet efter döden, det ansåg hon definitivt som ohälsosamt. Hon hade av någon anledning samlat på sig en mängd historier om folk som gått för långt i sitt sökande och som klätts i tvångströja eller tagit livet av sig.

Men inget av det hon sa avskräckte mig. Snarare var det en sporre. Som om vi utforskade något riskabelt, som instabila kemiska ämnen eller kärnreaktioner…

Jag och min kompis fortsatte med våra försök, följde instruktionerna i böckerna och stod på huvudet eller satt i Lotus-ställning, andades si och så, repeterade fraser och mantran. När vi testat något nytt rapporterade vi till varandra om våra upplevelser. Och vilka upplevelser. Så totalt andefattiga! Det enda jag på allvar lyckades utveckla var en förmåga att stå på huvudet utan att bryta nacken. Smartare verkade vi inte heller bli. Tio procent, det var uppenbarligen vår lott.

Men så en kväll, när jag höll på med ännu ett försök till självhypnos, hände något märkligt.

Jag låg på golvet i mitt rum med ett levande ljus på skrivbordet som enda ljuskälla. Jag andades med magen, höll koll på andetagen, slappnade av från tårna till hjässan och när jag kände mig alldeles avslappnad började jag ge mig själv instruktioner: — Jag är lugn och trygg i alla situationer, jag är lugn och trygg… osv. (Vilket betydde att jag inte kände mig så till vardags, men det var det nog väldigt få av oss som gjorde i den åldern. )

Parkettgolvet blev plötsligt flytande och en våg for fram över golvet. Min avslappnade kropp följde med i rörelsen. När vågens topp befann sig bakom min rygg reste den mig till halvsittande, sedan rörde sig vågen vidare under min kropp och jag hamnade i en halvhjärtad brygga och sedan for fötterna upp en bit varpå vågen planade ut, så som havsvågor gör.

Jag störtade upp så snabbt att jag var nära att tuppa av. Hjärtat hamrade i bröstkorgen.

Lugn och trygg? Knappast.

Ett parkettgolv i ett höghus ska inte bete sig på det sättet. Och det hade det så klart inte heller gjort. Antagligen hade jag hamnat i gränstillståndet mellan sömn och vakenhet och drömmekanismerna hade börjat sätta in. Men upplevelsen hade känts verklig. Inte drömlik. Och jag minns känslan än idag.

Detta skulle visa sig vara höjdpunkten under min karriär som amatörpsykonaut. Där somliga får vara med om utanför-kroppen-upplevelser fick jag nöja mig med att golvet gjorde vågen. Jag berättade om upplevelsen för min kompis, som med den angivna andningstekniken försökte åstadkomma något liknande, men utan resultat. Inga vågor, ingenting, mer än den vanliga stelheten i kroppen efter en ofrivillig tupplur på ett hårt golv. Mina egna försök att på nytt framkalla det där tillståndet ledde inte heller någonstans, troligtvis för att jag var alltför ivrig. Och när allt kom omkring var den där vågupplevelsen inte mycket att hänga i julgranen. Som liten hade jag varit med om betydligt mer omskakande fenomen.

Mer om detta i nästa post…

Comments are closed.