Category Archives: skräck

Jag och Medvetandet del 2 – Hallucinationer

Jag var ett halsbarn. Om någon hostade i kvarteret intill fick jag halsfluss. De svullna halsmandlarna ledde alltid till mycket hög feber. Under febertopparna såg jag syner. Märkliga och skrämmande syner.

Min säng stod i ena hörnet av sovrummet och från den utkikspunkten fick jag under en av dessa feberperioder se hur möblerna började dansa. Byrån stod och hoppade från ben till ben, stolar rörde sig av egen kraft, överkastet och täcket på min säng rullade upp sig, rullade ut sig, som tungan på någon tygbest. Jag befann mig alltså i filmen Poltergeist, men ingen annan i familjen var där tillsammans med mig. De levde istället i den realistiska vardagsfilmen, där de skötte den feberhete pojken som med skräckslagen blick försökte klättra uppför väggen för att undkomma något hemskt och osynligt. Mitt försök att fly uppför väggen gick inte så bra. Det blev bara märken i tapeten.

Vid ett annat tillfälle såg jag en samling främmande äldre män och kvinnor stå vid min säng. De var klädda i gammeldags kläder, i grått och svart, och de tittade mycket allvarligt på mig utan att säga något. De verkade inte vilja mig något illa, men de skulle definitivt inte vara där, ansåg jag. Särskilt som jag var ensam om att se dem. Återigen panik och skrik och klösa tapeten.

Men när febern sjönk, så försvann även synerna. Tack och lov för penicillinet och magnecylen! Jag ska nog också vara tacksam för att sängen inte stod vid fönstret, för min förmåga att flyga var garanterat lika outvecklad som förmågan att klättra uppför väggar.

Det var i åldern mellan fem och åtta år som dessa febersyner slog till. Sedan höll de sig borta.

Febersynerna gjorde mig extremt mörkrädd. Jag var mörkrädd långt upp i tonåren, inte så mycket för vad som kunde finnas i mörkret utan snarare för vad mitt eget psyke skulle kunna få för sig att visa mig.

Som vuxen ser jag aldrig några syner. Jag är inte ens mörkrädd längre.

De psykonautiska aktiviteterna rann ganska snabbt ut i sanden. Tålamod var en bristvara i den åldern. När gymnasiet var överstökat gick jag och min kompis skilda vägar, men jag bar med mig vissa frågeställningar: Vad är det som gör hallucinationer möjligt? Kan man lita på den verklighet som medvetandet förmedlar? Uppenbarligen inte. Det fanns ingen möjlighet för mig att skilja mina feberhallucinationer från verkligheten. Det var bara förnuftet som i efterhand gjorde klart att det som hände inte kunde ha hänt. Min omgivnings försäkringar om att det jag bevittnat inte inträffat hjälpte också till. Mina minnesbilder av hallucinationerna har stannat kvar med klarheten hos just ett äkta minne, inte som någon suddig drömupplevelse, som sedan skulle ha tynat bort. Och den patetiska vågen, upplevelsen av golvet mot min kropps baksida, kändes också alldeles äkta.

Så småningom skulle frågorna leda mig till psykologistudier i Lund, och därtill lite filosofi, för säkerhets skull…