Category Archives: psykologi

Jag och Medvetandet – Avslutande videokavalkad

Som avslutning på mitt ”Jag och Medvetandet”-tema följer här tre stycken videoföreläsningar, som jag fortfarande tycker är intressanta, trots att de i Internetsammanhang börjar bli riktigt gamla. Inte för att jag tror att någon med likartade intressen som jag kunnat missa dem, men här kommer de ändå. Intressanta länkarJag börjar med det lättillgängliga först: Dr Jill Bolte Taylor, som blivit känd genom sin bok My Stroke of Insight: A Brain Scientist’s Personal Journey (2008), där hon skildrar sin egen erfarenhet av en stroke i vänster hjärnhalva. Hon har gjort många framträdanden där hon på ett väldigt inlevelsefullt sätt berättar om denna bomb som slog ner i hennes liv. Åtta år av rehabilitering tog det innan hon blev fullt återställd. Hon har varit gäst hos Oprah och här i Sverige har vi fått se henne i nordens motsvarighet: Skavlan. Ett av de mest spridda framträdandena är hennes föredrag på TED (Technology, Entertainment, Design) och det är den videon jag länkar till nedan. Hennes skrämmande och rörande redogörelse ger också intressanta vinkar om de båda hjärnhalvornas olika talanger. Skillnaderna mellan höger och vänster hjärnhalva är också ett intressant och aktivt forskningsfält inom neurovetenskapen, som jag tänker återkomma till i framtiden.

Jill Bolte Taylors TED-föreläsning.

Video nummer två är kort och intensiv. Här berättar entreprenören och neurofysiologen Christopher deCharms om vad fMRI (funktionell magnetresonanskamera) kan åstadkomma och hur den kan bidra till omedelbar biofeedback, vilket i sin tur kan användas i olika behandlingsmetoder. Han är en av dem som försöker göra teknologin till stor business och har skapat ett företag Omneuron där de med denna teknik i centrum utvecklar behandlingsformer för smärtsyndrom, depressioner och missbruk.  Apropå business så har fMRI:n gjort intåg i rättssalarna ibland annat USA och det amerikanska företaget No Lie MRI ser framför sig hur denna teknologi kommer att ersätta lögndetektorn.

Christopher deCharms TED-föreläsning .

Själv hoppas jag att den här teknologin krymper, som all teknologi tycks göra, till att bli en liten hjälm att bära på huvudet istället för att, som nu, uppta ett helt rum och sluka massor av el. När dessa ”hjälmar” är ett faktum, då kan den mänskliga vardagsinteraktionen kartläggas i sitt sammanhang och det borde leda till intressanta slutsatser.

fMRI-hjälmen

Och till sist följer en föreläsning som Thomas Metzinger (se Jag och Medvetandet del 5) höll på Berkeley i Kalifornien i anslutning till hans mindre lättillgängliga storverk Being No One (2003). Föreläsningen är närmare en timme lång och ganska krävande för den som inte har någon direkt koll på terminologin, men den innehåller också lättillgängliga och roande/oroande anekdoter som säger en del om det organ som tolkar alla våra upplevelser. Videon blev tillgänglig för allmänheten under 2005, så den har några år på nacken.

Thomas Metzinger lägger ut texten på UC Berkeley.

Och därmed lämnar jag hjärnan därhän för ett tag (i dubbel bemärkelse, kanske) och går vidare till andra betydligt viktigare ämnen, så som H. P. Lovecraft och lite spridda betraktelser över zombies.

Hjärnan säger farväl...

Jag och Medvetandet del 5 – Thomas Metzinger, filosofisk psykonaut

Thomas Metzinger är alltså filosof men har ett nära samarbete med forskare inom neurovetenskapen, och han har fått en hel del uppmärksamhet för den teori om medvetandet han formulerat. Han kallar sin teori för “den subjektiva jagmodellen” (The Self-Model Theory of Subjectivity).

Till saken hör att Metzinger, precis som Susan Blackmore (se del 4), haft egen erfarenhet av utanför-kroppen-upplevelser. Och han har av allt att döma tagit vara på varje tillfälle att ge akt på sina egna inre, mentala processer. Lägg därtill att han sedan lång tid tillbaka har utövat meditation. Han uppfyller med andra ord kriterierna för en psykonaut och har omnämnt sig själv som en filosofisk sådan.

Professionell psykonaut

Enligt Metzinger är vårt medvetande resultatet av processer i hjärnan. Så långt inget nytt. Men det vi kallar vårt Jag, den subjektiva upplevaren, bäraren av vår personliga identitet, är enligt Metzinger innehållet i en virtuell modell, integrerad med en större modell, den så kallade omvärldsmodellen. Hjärnan sysselsätter sig alltså med att skapa modeller, virtuella världar och virtuella upplevare.

Detta innebär att vi saknar egentlig direktkontakt med verkligheten, vi upplever enbart hjärnans modell av den. I sin senaste bok The Ego-Tunnel – The Science of the Mind and the Myth of the Self (BasicBooks, 2009) använder sig Metzinger av tunneln som metafor, en jagtunnel.

“Den modell av verkligheten som finns i vårt medvetande är en lågdimensionell projektion av den ofattbart mycket rikare fysiska verkligheten som omger oss och som håller oss vid liv. Våra sinnesorgan är begränsade: De utvecklades för att hålla oss vid liv, inte för att gestalta verklighetens rikedom och obegripliga djup. Av denna anledning är den pågående processen av medvetet upplevande inte så mycket en bild av verkligheten som en tunnel genom verkligheten.” (s.6 i introduktionen, min översättning)

En jagtunnel

Jagmodellen är inget vi kan uppleva som en modell; det skulle inte tjäna något evolutionärt syfte att ha det så. Nej, den är transparent och som Metzinger själv säger: “Vi ser inte fönstret, bara fågeln som flyger förbi.”

När jag vaknar på morgonen genererar min hjärna en simulering av min omgivning. Låt oss säga att det är sovrummet, för det är det oftast, i alla fall för min del. Hjärnan genererar min jagmodell utifrån mitt minne: kroppsuppfattning, tankar, känslor, aktuella frågor, bekymmer, glädjeämnen, allt som utgör innehållet i min jagmodell och som intar sin plats i omvärldsmodellen.

Jagmodellen ger mig möjlighet att kontrollera och planera mitt beteende, den möjliggör umgänge med andras jagmodeller.

När jag somnar på kvällen eller av någon anledning förlorar medvetandet löses modellerna upp. Känslan av att vara ett Jag i världen försvinner spårlöst. Men så sätter drömmekanismerna in. Jag börjar drömma. Och då blir det intressant.

Modellerna aktiveras på nytt. Jagmodellen rör sig i en omvärldsmodell, men denna omvärld är skapad av hjärnan utan någon kontakt med den fysiska verkligheten, vilket visar på hjärnans förmåga att bygga virtuella världar. Om jag i detta skede har turen att vara med om en vakendröm (eng. lucid dream), det vill säga att jag är medveten om att jag drömmer och kan styra mitt beteende i förhållande till insikten om att jag drömmer, då kan jag utforska hjärnans ihopsnickrade värld. Illusionen är plötsligt bruten när det gäller omvärldsmodellen. Men i drömmen är min jagmodell lika otillgänglig som alltid.

När drömmekanismerna gjort vad de ska kopplas modellerna bort igen. Återigen är jag borta. Tills det är dags att vakna igen…

Ovanstående sammanfattar i förenklad form grundtanken i Metzingers teori. Och enligt ett evolutionärt perspektiv är det inte svårt att se en vinst i att en organism har en uppfattning om sig själv, sin kropp, sina fysiska förutsättningar. Det underlättar orienteringen i den brutala omvärlden, att kunna göra avväganden för anpassning, för att kunna fatta beslut i situationer som innebär fly eller fäkta. Metzinger talar i Blackmors bok om jagmodellen som resultatet av den kognitiva kapprustningen.

Metzinger utforskar mycket intressanta fenomen med utgångspunkt i sin teori.

I artikeln Out-of-Body Experiences as the Origin of the Concept of a ‘Soul’ , publicerad i Mind & Matter Vol 3, för Metzinger ett resonemang kring hur vår föreställning om en själ kan ha uppstått. Återigen kommer utanför-kroppen-upplevelserna in i bilden.

En utanför-kroppen-upplevelse kan uppträda i samband med trauman, epileptiska anfall, psykiska sjukdomstillstånd, droganvändning eller translika tillstånd. Plötsligt verkar vårt medvetande (eller jagmodellen, om man vill använda Metzingers begrepp) befinna sig utanför kroppen och betrakta den och omgivningen från ovan. Ibland har det svävande medvetandet en egen kropp, ibland är det substanslöst. Susan Blackmore har, som sagts i tidigare blogginlägg, forskat mycket i detta fenomen och Metzinger åberopar bland annat hennes forskning i ovannämnda artikel.

Genom elektrisk stimulans av höger hjärnhalvas angular gyrus, det område i hjärnan som verkar tolka sensorisk information om bland annat vår kroppsuppfattning, har några forskare lyckats framkalla snarlika upplevelser. Men det är alltså bara en likhet, inget identiskt. Troligtvis för att en äkta utanför-kroppen-upplevelse tar fler av hjärnans funktioner i anspråk och ger upplevelsen ett djup. Mer forskning krävs, men det kommer väl snart en dag då man på konstgjord väg kan framkalla en fullödig utanför-kroppen-upplevelse genom simultan stimulans av en rad olika områden i hjärnan, och sedan är den gåtan löst.

Metzinger ser alltså detta fenomen som en trolig förklaring till varifrån vi fått vår uppfattning om en själ som något separat från vår kropp. Att denna uppfattning fått en så stark ställning är inte förvånande, för det är ju så det känns att ha en utanför-kroppen-upplevelse: Som om medvetandet/själen lämnar kroppen, fri från smärtor, klartänkt och alert.

Det är det jag gillar med Metzinger: hans betoning av det inre kontra det yttre, det fenomenologiska kontra det empiriska. Och precis som många andra som forskar i hjärnans mysterier intresserar sig Metzinger för de underliga och skrämmande fenomen som vi människor kan drabbas av: multipla personligheter, främmande-hand-syndrom, fantomsmärtor från amputerade lemmar och, som beskrivet ovan, utanför-kroppen-upplevelser.

Men Metzinger har ytterligare en dimension. Filosof som han är begrundar han även de etiska aspekterna. Den sista tredjedelen av hans bok The Ego-Tunnel har den övergripande titeln: The Consciousness Revolution — “Medvetanderevolutionen”. Där funderar han över vilka konsekvenser de senaste forskningsresultaten kan få och den framtid som väntar.

“Nu när neurovetenskapen oåterkalleligt löst upp den judisk-kristna bilden av en människa som bärare av en odödlig gudomlig gnista, börjar vi inse att den inte har ersatt detta med något som skulle kunna hålla ihop samhället och skänka en gemensam grund för delade moraliska intuitioner och värden. Ett antropologiskt och etiskt vakuum kan mycket väl följa i hälarna på neurovetenskapliga upptäckter.” Från The Ego-Tunnel (sid 213), min översättning.

Forskningen inom neurovetenskapen och närliggande discipliner kommer att förändra vår bild av oss själva. Metzinger anser att det i förlängningen krävs en ny etik för att förhålla sig till det som väntar. Och vad är det som väntar? Både gott och ont, så klart. Ju mer forskning, ju klarare bilden blir av hjärnan, dess kemi och det vi kallar vårt medvetande, desto större möjligheter att råda bot på de obegripligt plågsamma sjukdomarna vår hjärna kan drabbas av. Den dagen man kan driva bort schizofreni från den mänskliga hjärnan, då har man kommit så långt att alla andra åkommor, ångestsyndrom, bipolära syndrom, med flera, lätt skulle följa med i svepet. Det är den positiva sidan av forskningen. Sedan har vi ju den andra sidan. Baksidan. Metzingers ovannämnda vakuum och mycket annat, som kommer att hamna på minussidan.

empirisk forskning

I nästa post ska jag fundera lite över vad vi kan vänta oss i framtiden…

Jag och Medvetandet del 3 – Studier och författarambitioner

Redan innan jag började plugga psykologi i Lund hade jag läst en hel del av Freuds och Jungs verk. Jung var den store favoriten, hans verk fyllda av konst, symboler, myter, gamla kulturer och religiös visdom. Jungs skrifter stimulerade inte bara min fantasi utan han förde också fram tanken (som skiljde sig från Freuds) att det var möjligt att bli en hel och harmonisk människa. Bilden av en tibetansk mandala satt på väggen ovanför min skrivplats under merparten av studietiden.

När jag tog min fil. kand. en bit in på nittiotalet hade jag blivit tvärmätt på både Freud och Jung, jag hade hittat andra vägar att betrakta psyket och medvetandet på. Jag skrev mitt examensarbete i kognitiv psykologi. Detta var under hjärnans årtionde. Tor Nörretranders bok Märk världen kom ut på svenska 1993 och när jag läste den kände jag att: Wow, vetenskapen gör imponerande framsteg! Gåtor verkar vara på väg att lösas!

Bye, bye Jung and Freud

Samtidigt hade cyberpunken börjat figurera i den annars sf-fientliga svenska kultursfären. Jag såg förbluffat hur mina favoriter William Gibson och Bruce Sterling omnämndes på kultursidorna. Jag hade slukat deras böcker. Och I TV:s vetenskapsprogram pratades det om artificiella intelligenser och robotar som om stora genombrott väntade precis runt hörnet. Hjärnans olika processer, hela den elektrokemiska salladen, skulle kartläggas och man förväntade sig gedigna framsteg innan hjärnans årtionde nått sitt slut. Jag kände att mina intressen för en gång skull låg i tiden och jag försökte omsätta mina idéer i en underhållande skönlitterär form. Jag gillar nämligen skönlitteratur, all skönlitteratur, men främst det intrigdrivna, thrillerorienterade eller det rent fantastiska. Och jag har alltid gillat att skriva.

I sf-genrens fiktiva världar hade de stora genombrotten redan skett, för länge, länge sedan. Eftersom jag kände mig något sånär hemma i genren skrev jag bastanta romaner, rymdoperor fyllda av action, artificiella intelligenser och expertsystem, och med idén om att kopiera ett mänskligt medvetande och låta det leva i en virtuell värld som intrigens MacGuffin.  Tanken jag lekte med var att om nu själen inte existerar, i betydelsen som något som lever vidare efter vår död, varför då inte skapa den? Genom en avancerad avläsningsteknik och ett program som upprätthåller ett medvetande och samtidigt simulerar vår omvärld kan vi skapa den dualism som merparten av Jordens befolkning redan tror finns. Människan får en digital ande, som är tillgänglig efter den fysiska kroppens död.

Sf-skribent

Men ingen ville ge ut dem. Det var inte så att idén var ny, det var bara min variation på temat. Jag lyfte då ut snuttar ur romanerna och skrev noveller av dem och slängde ut resten. Jag höll mig nu på moder Jord, jag drog historierna närmare nutid. Och de publicerades utan omsvep av Sam J Lundwall i Jules Verne Magasinet.

Men sedan tog arbetslivet över på allvar, i kombination med nödvändiga sociala relationer, vilket tog all min tid och det mesta av min energi i anspråk. Sakta tappade jag kontakten med utvecklingen inom forskningen. Begreppsapparaterna från psykologin och filosofin atrofierade som en muskel som aldrig fick spännas. Jag arbetade visserligen med människor, men inte på ett sätt så att jag fick anledning att använda kunskaperna inom medvetandefilosofi eller neuropsykologi eller diskutera effekterna av ett kapat corpus callosum (hjärnbalken) på personligheten. Kanske hade jag kunnat prata om sådana ämnen vid fikabordet, men ingen annan gjorde det, så varför skulle jag? Däremot erkände jag att jag hade författarambitioner. Det väckte väl ett visst intresse, tills jag nämnde att jag publicerat noveller i sf-genren och att jag gillade teman som har med den personliga identiteten och det mänskliga medvetandet att göra. Jag kunde lika gärna ha sagt: Och sedan har jag ju lidit av syfilis i många år. Är det någon som vill hångla?

Under flera år, som dessutom rusade iväg med 300 km/s, ägnade jag den lillfingernagel av energi jag hade kvar efter en arbetsdag åt att försöka skriva romaner, tills jag insåg att det inte funkade. Romaner krävde energi som jag inte hade och varje havererat projekt väckte en frustrering som var extremt plågsam. Jag försökte skriva kortare texter, jag tecknade. Det funkade bättre, men det var inte tillfredställande. Det var romaner jag ville skriva. Så är det fortfarande.

Och jag har inte gett upp ännu.

Mer om fantasieggande idéer nästan gång…