Category Archives: litteratur

Jag och Medvetandet del 3 – Studier och författarambitioner

Redan innan jag började plugga psykologi i Lund hade jag läst en hel del av Freuds och Jungs verk. Jung var den store favoriten, hans verk fyllda av konst, symboler, myter, gamla kulturer och religiös visdom. Jungs skrifter stimulerade inte bara min fantasi utan han förde också fram tanken (som skiljde sig från Freuds) att det var möjligt att bli en hel och harmonisk människa. Bilden av en tibetansk mandala satt på väggen ovanför min skrivplats under merparten av studietiden.

När jag tog min fil. kand. en bit in på nittiotalet hade jag blivit tvärmätt på både Freud och Jung, jag hade hittat andra vägar att betrakta psyket och medvetandet på. Jag skrev mitt examensarbete i kognitiv psykologi. Detta var under hjärnans årtionde. Tor Nörretranders bok Märk världen kom ut på svenska 1993 och när jag läste den kände jag att: Wow, vetenskapen gör imponerande framsteg! Gåtor verkar vara på väg att lösas!

Bye, bye Jung and Freud

Samtidigt hade cyberpunken börjat figurera i den annars sf-fientliga svenska kultursfären. Jag såg förbluffat hur mina favoriter William Gibson och Bruce Sterling omnämndes på kultursidorna. Jag hade slukat deras böcker. Och I TV:s vetenskapsprogram pratades det om artificiella intelligenser och robotar som om stora genombrott väntade precis runt hörnet. Hjärnans olika processer, hela den elektrokemiska salladen, skulle kartläggas och man förväntade sig gedigna framsteg innan hjärnans årtionde nått sitt slut. Jag kände att mina intressen för en gång skull låg i tiden och jag försökte omsätta mina idéer i en underhållande skönlitterär form. Jag gillar nämligen skönlitteratur, all skönlitteratur, men främst det intrigdrivna, thrillerorienterade eller det rent fantastiska. Och jag har alltid gillat att skriva.

I sf-genrens fiktiva världar hade de stora genombrotten redan skett, för länge, länge sedan. Eftersom jag kände mig något sånär hemma i genren skrev jag bastanta romaner, rymdoperor fyllda av action, artificiella intelligenser och expertsystem, och med idén om att kopiera ett mänskligt medvetande och låta det leva i en virtuell värld som intrigens MacGuffin.  Tanken jag lekte med var att om nu själen inte existerar, i betydelsen som något som lever vidare efter vår död, varför då inte skapa den? Genom en avancerad avläsningsteknik och ett program som upprätthåller ett medvetande och samtidigt simulerar vår omvärld kan vi skapa den dualism som merparten av Jordens befolkning redan tror finns. Människan får en digital ande, som är tillgänglig efter den fysiska kroppens död.

Sf-skribent

Men ingen ville ge ut dem. Det var inte så att idén var ny, det var bara min variation på temat. Jag lyfte då ut snuttar ur romanerna och skrev noveller av dem och slängde ut resten. Jag höll mig nu på moder Jord, jag drog historierna närmare nutid. Och de publicerades utan omsvep av Sam J Lundwall i Jules Verne Magasinet.

Men sedan tog arbetslivet över på allvar, i kombination med nödvändiga sociala relationer, vilket tog all min tid och det mesta av min energi i anspråk. Sakta tappade jag kontakten med utvecklingen inom forskningen. Begreppsapparaterna från psykologin och filosofin atrofierade som en muskel som aldrig fick spännas. Jag arbetade visserligen med människor, men inte på ett sätt så att jag fick anledning att använda kunskaperna inom medvetandefilosofi eller neuropsykologi eller diskutera effekterna av ett kapat corpus callosum (hjärnbalken) på personligheten. Kanske hade jag kunnat prata om sådana ämnen vid fikabordet, men ingen annan gjorde det, så varför skulle jag? Däremot erkände jag att jag hade författarambitioner. Det väckte väl ett visst intresse, tills jag nämnde att jag publicerat noveller i sf-genren och att jag gillade teman som har med den personliga identiteten och det mänskliga medvetandet att göra. Jag kunde lika gärna ha sagt: Och sedan har jag ju lidit av syfilis i många år. Är det någon som vill hångla?

Under flera år, som dessutom rusade iväg med 300 km/s, ägnade jag den lillfingernagel av energi jag hade kvar efter en arbetsdag åt att försöka skriva romaner, tills jag insåg att det inte funkade. Romaner krävde energi som jag inte hade och varje havererat projekt väckte en frustrering som var extremt plågsam. Jag försökte skriva kortare texter, jag tecknade. Det funkade bättre, men det var inte tillfredställande. Det var romaner jag ville skriva. Så är det fortfarande.

Och jag har inte gett upp ännu.

Mer om fantasieggande idéer nästan gång…