Category Archives: hjärnan

Jag och Medvetandet – Avslutande videokavalkad

Som avslutning på mitt ”Jag och Medvetandet”-tema följer här tre stycken videoföreläsningar, som jag fortfarande tycker är intressanta, trots att de i Internetsammanhang börjar bli riktigt gamla. Inte för att jag tror att någon med likartade intressen som jag kunnat missa dem, men här kommer de ändå. Intressanta länkarJag börjar med det lättillgängliga först: Dr Jill Bolte Taylor, som blivit känd genom sin bok My Stroke of Insight: A Brain Scientist’s Personal Journey (2008), där hon skildrar sin egen erfarenhet av en stroke i vänster hjärnhalva. Hon har gjort många framträdanden där hon på ett väldigt inlevelsefullt sätt berättar om denna bomb som slog ner i hennes liv. Åtta år av rehabilitering tog det innan hon blev fullt återställd. Hon har varit gäst hos Oprah och här i Sverige har vi fått se henne i nordens motsvarighet: Skavlan. Ett av de mest spridda framträdandena är hennes föredrag på TED (Technology, Entertainment, Design) och det är den videon jag länkar till nedan. Hennes skrämmande och rörande redogörelse ger också intressanta vinkar om de båda hjärnhalvornas olika talanger. Skillnaderna mellan höger och vänster hjärnhalva är också ett intressant och aktivt forskningsfält inom neurovetenskapen, som jag tänker återkomma till i framtiden.

Jill Bolte Taylors TED-föreläsning.

Video nummer två är kort och intensiv. Här berättar entreprenören och neurofysiologen Christopher deCharms om vad fMRI (funktionell magnetresonanskamera) kan åstadkomma och hur den kan bidra till omedelbar biofeedback, vilket i sin tur kan användas i olika behandlingsmetoder. Han är en av dem som försöker göra teknologin till stor business och har skapat ett företag Omneuron där de med denna teknik i centrum utvecklar behandlingsformer för smärtsyndrom, depressioner och missbruk.  Apropå business så har fMRI:n gjort intåg i rättssalarna ibland annat USA och det amerikanska företaget No Lie MRI ser framför sig hur denna teknologi kommer att ersätta lögndetektorn.

Christopher deCharms TED-föreläsning .

Själv hoppas jag att den här teknologin krymper, som all teknologi tycks göra, till att bli en liten hjälm att bära på huvudet istället för att, som nu, uppta ett helt rum och sluka massor av el. När dessa ”hjälmar” är ett faktum, då kan den mänskliga vardagsinteraktionen kartläggas i sitt sammanhang och det borde leda till intressanta slutsatser.

fMRI-hjälmen

Och till sist följer en föreläsning som Thomas Metzinger (se Jag och Medvetandet del 5) höll på Berkeley i Kalifornien i anslutning till hans mindre lättillgängliga storverk Being No One (2003). Föreläsningen är närmare en timme lång och ganska krävande för den som inte har någon direkt koll på terminologin, men den innehåller också lättillgängliga och roande/oroande anekdoter som säger en del om det organ som tolkar alla våra upplevelser. Videon blev tillgänglig för allmänheten under 2005, så den har några år på nacken.

Thomas Metzinger lägger ut texten på UC Berkeley.

Och därmed lämnar jag hjärnan därhän för ett tag (i dubbel bemärkelse, kanske) och går vidare till andra betydligt viktigare ämnen, så som H. P. Lovecraft och lite spridda betraktelser över zombies.

Hjärnan säger farväl...

Jag och Medvetandet del 6 – Framtidsperspektiv

Människosläktet står som alltid inför en rad mörka hot. Merparten av dem har vi som vanligt gett upphov till själva. Vi har fina diktaturer med kärnvapenprogram och hybris. Våra marknadsekonomier är oljeberoende och kommer att kollapsa när oljan tar slut. Brist på fosfor kommer att minska avkastningen från våra åkrar och den ständigt ökande befolkningen riskerar att svälta mer än den redan gör. Vårt dricksvatten blir alltmer mättat av de kemiska biprodukter vi avger med urinen efter att ha stoppat i oss allehanda läkemedel, och i kombination med ftalater från våra plastflaskor, plastnappar och matburkar blir vi snart en art bestående av sterila androgyner. Och hur är det med klimatet… egentligen?

The Best of Worlds

Listan kan göras lång och ovanstående exempel är bara några vi med jämna mellanrum påminns om genom massmedias megafoner.

Hur blir det när grunden för våra medvetanden är fullständigt kartlagd? Hur kommer det att påverka oss? Vilka manipulationer kommer att bli möjliga?

Hur länge dröjer det innan vi får ta del av följande i programmet Efterlyst:

(Programledaren träder in i bild efter dramatisk vinjett.)

– Ännu en högteknologisk skimningsliga är i farten i Malmö. Vi ska träffa Ulf Bångdryg, ett av offren i den senaste brottsvågen.

(Utomhusscen. En man i trettiofemårsåldern uppenbarar sig i halvbild, klädd i slitna märkesvaror, orakad och rufsig i håret och hålögd.)

– Ulf, vad var det som hände dig? Berätta.

– Jo, alltså, jag var på affärsresa nere i Malmö och bodde på ett billigare hotell där. Jag hade väl druckit en del med ett par kunder och sedan kom någon med en drink från hotellbaren och… Jag minns att jag tog mig till hotellrummet och föll ihop på sängen, men när jag vaknade kändes det som om jag haft huvudet inne i mikrovågsugnen. Det var alltså inte bakfyllan. Jag vet hur en bakfylla känns.

– När upptäckte du att något var fel?

– Jo, tre dagar senare, när jag var hemma i Stockholm, skulle jag betala en tidning i Pressbyrån med mitt MasterCard. Men kortet blev nobbat av kortläsaren. Då provade jag min arbetsgivares Visakort, men även det nekades. Tjejen i pressbyrån försäkrade att det inte var något fel på läsaren, och då började jag ana oråd. Hemma vid datorn kontrollerade jag min internetbank. Det visade sig att mina konton var länsade. De måste ha klonat mitt Digipass. De hade till och med sålt mina fonder.

– Men det var inte bara pengarna. De hade gjort mer skada än så. Inte sant?

(Bångdrygs haka skälver, han snyftar till.)

– Ja, det var mycket värre än så. Alla lösenord jag någonsin haft i mitt huvud hade de kommit åt. De hade tagit sig in i min dator, mitt trådlösa nätverk, min Facebook, alla mina Gmail-adresser och min mobiltelefon. Jag tycker om att filma mina vänsterprassel med mobiltelefonen när jag är ute på affärsresor. Sedan sparar jag filerna för att se på dem i ensamma stunder. Jag menar, det är ju naturligt, eller hur? Många gör så. Det är ju faktiskt så gott som inne att vara otrogen. Men tjuvarna kom åt mina videofiler och skickade dem vidare till min frus Gmail. Och hon är ju inte lika inne som jag, hon ser otrohet som… som något fult. Hon lämnade mig och tog barnen med sig. Tjuvarna visste hur de skulle förstöra mitt liv. De visste att min fru är lite gammeldags, för de hittade det i mitt… mitt huvud.

(Bångdryg bryter samman. Bilden tonar ut. Återvänder när han är mer samlad men dramatiskt rödgråten.)

– Hur ser ditt liv ut nu?

– Jag får inget från försäkringsbolaget, för de säger att jag har visat oaktsamhet. Och min arbetsgivare ansåg att jag var en vandrande säkerhetsrisk, så jobbet förlorade jag också. Huset stod skrivet på min fru, så någonstans att bo har jag inte heller. Min tillvaro består i att stå i kö för att få soppa hos Frälsningsarmén. Idag är det Minestronesoppa, tror jag…

(Tillbaka till studion. Programledaren vänder sig med djupt allvar till tittaren.)

– Bångdryg fick sitt medvetande skimmat. Tjuvarna fick därmed tillgång till allt som dolde sig i Bångdrygs hjärna. Den här nya brottsligheten ligger ett steg före polisen, så vi uppmanar alla tittare att vara vaksamma. Vaknar ni på morgonen med känslan av att ha haft huvudet i mikrovågsugnen, då kan ni ha blivit skimmade. Vänd er genast till polisens hemsida och gör en anmälan. Det enda sättet att skydda sig mot sådant här är, i nuläget, att köpa den nattmössa av aluminium som våra sponsorer säljer till reducerat pris till just våra tittare…

Okej, det lär nog dröja innan vi får se detta i Efterlyst, men som sf-läsare och skribent i genren är det inte särskilt svårt att föreställa sig mer eller mindre tokiga scenarier i en värld där hjärnan öppnats upp för all möjlig manipulation. Hjärnan är basen för vår personlighet, den rymmer våra minnen, vår självbild, vår identitet. Och om personligheten plötsligt går att förändra fundamentalt med teknikens och kemins hjälp, kommer vi att vilja utföra det? Med tanke på hur många som gladeligen springer iväg till kirurgen för att injicera, skära, klippa och lyfta i tron om att de blir vackrare och mer konkurrenskraftiga, varför skulle det bli annorlunda när det gäller att klippa och klistra med personligheten?

Är du blyg? Har du svårt för att ta för dig och nätverka bland framgångsrika människor? Kom till oss så ska vi trolla bort din självkritik. Köper du hela konceptet lägger vi som bonus in en dos falskhet som gör det möjligt för dig att slicka uppåt och sparka neråt. Vi kan lova dig framgång och rikedomar! Du kommer garanterat att röra dig bland företagspotentater och kändisar och vara helt övertygad om att de älskar dig. Kanske kan du rent av få vara med i TV!

I somliga fall kan det kanske minska det personliga lidandet:

Har du haft en hemsk barndom fylld av övergrepp? Låt oss plocka bort alla dessa hemska minnen och ersätta dem med en kärleksfylld tillvaro i ett harmoniskt hem. Du kommer att uppleva det som fullständigt äkta. Köp gärna till bonuspaketet där vi omplacerar dig i en fysisk och mentalt sund kontext, så försäkrar du dig mot framtida obehagliga minnen. Du kommer att bli lycklig och en väl fungerande samhällsmedborgare. Vi lovar!

Men är du då fortfarande du? Frågan är kanske inte ens relevant när den här utvecklingen nått sin höjdpunkt. Panta rei och allt det där, drivet till sin spets.

Med dagens teknik är det möjligt att skapa hybridrobotar av till exempel kackerlackor. Detta gör man genom att plantera in elektroder i deras minimala men funktionellt tillräckliga hjärnor. Sedan kan kackerlackorna styras med en handkontroll på samma sätt som en radiostyrd bil.

När blir det vår tur?

Vi vill gärna tro att vi har en fri vilja och kanske är det så. Men även om den fria viljan skulle vara inbillning, så vill vi väl i alla fall att det ska vara vår alldeles egna inbillning. Men med lite inplanterade minnen och/eller lite elektroder i skallen så utför vi kanske plötsligt någon annans vilja och troligtvis också utan att vi ens vet om det (vilket i och för sig leder till att illusionen av den fria viljan är orubbad). Någon liten ondskefull bov kan sitta och styra oss med sin handdator. När jag tänker efter är det kanske så redan…

Remote Controll

En sådan teknik skulle ju ge de fantastiska dokusåporna ännu en dimension: Somliga deltagare ska genom elektroder i hjärnan bli styrda av andra. Vem ska styras att gå i säng med vem? Vem kommer att försöka göra motstånd mot sin fjärrkontrollant och signalerna från elektroderna som ligger inbäddade i skallbenet? Vilka intriger kommer att uppstå mellan dem som har styrenheterna i sina händer? Och de handlingar som de radiostyrda personerna utförde, var de verkligen styrda i just de laddade (aggressiva eller porriga eller mobbinginriktade) ögonblicken? Var Lisa styrd när hon slickade Niklas bröstvårta vid poolkanten eller var det hennes egen vilja? Tittarna kan få ringa in och gissa och den som gissar rätt vinner pengar! Vem bland de fjärrstyrda deltagarna kommer att vara först med att få ett psykiskt sammanbrott när hon eller han märker att de egna handlingarna känns främmande för dem själva? Slå vad med dina närmaste i TV-soffan! Spänningen kommer att vara olidlig. Reklamintäkterna kommer att forsa in. Och ännu en samling utmärkta mänskliga förebilder kommer att bombardera tittarnas näthinnor och tränga sig in i deras hjärnor.

Med utvecklingen inom neurovetenskapen följer också en kemisk sida, neurokemin. Den får vi inte glömma. De intelligens- och prestationshöjande drogerna är på väg att lämna sf-litteraturen och på allvar träda in i verkligheten.

Under min studietid kom jag i kontakt med ett gäng läkarstuderande där några av dem gärna peppade upp sin mentala uthållighet inför tentaläsningen med lite amfetamin. En flickvän till en av dessa blivande läkare var en gammal kompis till mig och hon fick lite av detta fantastiska preparat för att kunna hårdplugga inför en tenta i juridik som hon skulle ha två dagar senare.

Efter tentan berättade hon för mig att amfetaminet fått hennes puls att rusa iväg och istället för en intensiv koncentration böjd över sina böcker och anteckningar ägnade hon fem timmar åt en ångestattack som aldrig verkade klinga av. Det var som om amfetaminet startat upp ångestmotorn och höll gaspedalen i botten. Sova kunde hon så klart inte, det var ju inte meningen heller. Men dagen innan tentan föll hon ihop av utmattning och sov i nästan ett dygn och vaknade lagom en två timmar innan det var dags att sätta sig i skrivsalen. Hon körde på tentan och efter den upplevelsen nöjde hon sig med starkt kaffe och lite bättre framförhållning.
Angst

Amfetamin finns säkert fortfarande på marknaden för den studerande som är intresserad. Men nu är det mer poppis med ADHD-mediciner som Ritalin och Concerta. Visserligen är de släktingar till amfetaminet — moderna, förfinade varianter om man så vill. De som tar preparaten, psykostimulantian, får en förhöjd kapacitet jämfört med dem som väljer en termos kaffe. (Givetvis kan man ta både och, för säkerhets skull!). Och vem blir förvånad över att höra att läkemedelsbolagen undersöker de gynnsamma kognitiva effekterna av preparat som tagits fram för behandling av Alzheimers och andra hjärnbaserade åkommor? Lyckas de isolera de positiva effekterna, då dröjer det inte länge förrän det dyker upp nya preparat på marknaden, minnesförstärkare blandat med prestationshöjande, riktat till de som har förmåga att betala.

Ja, betala lär man nog få göra. Individer med mycket pengar kommer att kunna köpa sig extra kapacitet från sin privatläkare eller från illegala källor. Den som inga pengar i massor har, han får inte bara gå med rumpan bar, utan också nöja sig med multivitaminer, rosenrot, ginko biloba, kaffe, te och så vidare och finna sig i att ändå förbli lite dummare än de andra. Materiella klyftor kompletteras med kognitiva.

Hur kommer samhället egentligen att ställa sig till sådana kapacitetshöjande droger? Om de inte har alltför svåra bieffekter eller ger upphov till ett beroende som på något sätt späder på sjukvårdskostnaderna, så kanske det inte finns så mycket att invända emot.

Om vi bara låtsas att sådana preparat blir allmän egendom, för att myndigheterna anser det vara riskfritt och i längden gynnsamt, och alla medborgare får samma dos, då blir alla lite smartare, men de ursprungliga, individuella skillnaderna i intelligens och minne kommer att kvarstå. Och vem vill acceptera det? Det gäller ju att alltid vara på topp. Precis som företag och koncerner gör sitt yttersta för att inte bara gå med vinst utan också vinstmaximera, så kommer även en kognitiv vinstmaximering i slutänden att gälla.

Ett mer realistisk perspektiv är att det bara blir en liten klick av mänskligheten som får del av dessa preparat och därmed förhöjd intelligens. Och även om så blir fallet, är det inte möjligt att vi alla trots allt tjänar på det i längden? Kanske kan de med sina förstärkta intellekt tänka ut en väg bort från de yttre hoten som jag nämnde inledningsvis? Kanske lyckas de äntligen skapa den där underverksmaskinen som Professor Baltazar använder för att fånga upp lösningen på alla problem i sitt provrör…

Brain Candy

Fast troligtvis blir resultatet bara en elit som blir ännu skickligare på att se om sitt eget hus och som skiter i de icke-medicinerade trögskallarna. Men det är väl bara jag som är lite svartsynt och som läst Du Sköna Nya Värld en gång för mycket. En medvetanderevolution lär det i alla händelser bli, för den har redan börjat. Så dra på er aluminiummössorna, för här kommer framtiden!

Jag och Medvetandet del 5 – Thomas Metzinger, filosofisk psykonaut

Thomas Metzinger är alltså filosof men har ett nära samarbete med forskare inom neurovetenskapen, och han har fått en hel del uppmärksamhet för den teori om medvetandet han formulerat. Han kallar sin teori för “den subjektiva jagmodellen” (The Self-Model Theory of Subjectivity).

Till saken hör att Metzinger, precis som Susan Blackmore (se del 4), haft egen erfarenhet av utanför-kroppen-upplevelser. Och han har av allt att döma tagit vara på varje tillfälle att ge akt på sina egna inre, mentala processer. Lägg därtill att han sedan lång tid tillbaka har utövat meditation. Han uppfyller med andra ord kriterierna för en psykonaut och har omnämnt sig själv som en filosofisk sådan.

Professionell psykonaut

Enligt Metzinger är vårt medvetande resultatet av processer i hjärnan. Så långt inget nytt. Men det vi kallar vårt Jag, den subjektiva upplevaren, bäraren av vår personliga identitet, är enligt Metzinger innehållet i en virtuell modell, integrerad med en större modell, den så kallade omvärldsmodellen. Hjärnan sysselsätter sig alltså med att skapa modeller, virtuella världar och virtuella upplevare.

Detta innebär att vi saknar egentlig direktkontakt med verkligheten, vi upplever enbart hjärnans modell av den. I sin senaste bok The Ego-Tunnel – The Science of the Mind and the Myth of the Self (BasicBooks, 2009) använder sig Metzinger av tunneln som metafor, en jagtunnel.

“Den modell av verkligheten som finns i vårt medvetande är en lågdimensionell projektion av den ofattbart mycket rikare fysiska verkligheten som omger oss och som håller oss vid liv. Våra sinnesorgan är begränsade: De utvecklades för att hålla oss vid liv, inte för att gestalta verklighetens rikedom och obegripliga djup. Av denna anledning är den pågående processen av medvetet upplevande inte så mycket en bild av verkligheten som en tunnel genom verkligheten.” (s.6 i introduktionen, min översättning)

En jagtunnel

Jagmodellen är inget vi kan uppleva som en modell; det skulle inte tjäna något evolutionärt syfte att ha det så. Nej, den är transparent och som Metzinger själv säger: “Vi ser inte fönstret, bara fågeln som flyger förbi.”

När jag vaknar på morgonen genererar min hjärna en simulering av min omgivning. Låt oss säga att det är sovrummet, för det är det oftast, i alla fall för min del. Hjärnan genererar min jagmodell utifrån mitt minne: kroppsuppfattning, tankar, känslor, aktuella frågor, bekymmer, glädjeämnen, allt som utgör innehållet i min jagmodell och som intar sin plats i omvärldsmodellen.

Jagmodellen ger mig möjlighet att kontrollera och planera mitt beteende, den möjliggör umgänge med andras jagmodeller.

När jag somnar på kvällen eller av någon anledning förlorar medvetandet löses modellerna upp. Känslan av att vara ett Jag i världen försvinner spårlöst. Men så sätter drömmekanismerna in. Jag börjar drömma. Och då blir det intressant.

Modellerna aktiveras på nytt. Jagmodellen rör sig i en omvärldsmodell, men denna omvärld är skapad av hjärnan utan någon kontakt med den fysiska verkligheten, vilket visar på hjärnans förmåga att bygga virtuella världar. Om jag i detta skede har turen att vara med om en vakendröm (eng. lucid dream), det vill säga att jag är medveten om att jag drömmer och kan styra mitt beteende i förhållande till insikten om att jag drömmer, då kan jag utforska hjärnans ihopsnickrade värld. Illusionen är plötsligt bruten när det gäller omvärldsmodellen. Men i drömmen är min jagmodell lika otillgänglig som alltid.

När drömmekanismerna gjort vad de ska kopplas modellerna bort igen. Återigen är jag borta. Tills det är dags att vakna igen…

Ovanstående sammanfattar i förenklad form grundtanken i Metzingers teori. Och enligt ett evolutionärt perspektiv är det inte svårt att se en vinst i att en organism har en uppfattning om sig själv, sin kropp, sina fysiska förutsättningar. Det underlättar orienteringen i den brutala omvärlden, att kunna göra avväganden för anpassning, för att kunna fatta beslut i situationer som innebär fly eller fäkta. Metzinger talar i Blackmors bok om jagmodellen som resultatet av den kognitiva kapprustningen.

Metzinger utforskar mycket intressanta fenomen med utgångspunkt i sin teori.

I artikeln Out-of-Body Experiences as the Origin of the Concept of a ‘Soul’ , publicerad i Mind & Matter Vol 3, för Metzinger ett resonemang kring hur vår föreställning om en själ kan ha uppstått. Återigen kommer utanför-kroppen-upplevelserna in i bilden.

En utanför-kroppen-upplevelse kan uppträda i samband med trauman, epileptiska anfall, psykiska sjukdomstillstånd, droganvändning eller translika tillstånd. Plötsligt verkar vårt medvetande (eller jagmodellen, om man vill använda Metzingers begrepp) befinna sig utanför kroppen och betrakta den och omgivningen från ovan. Ibland har det svävande medvetandet en egen kropp, ibland är det substanslöst. Susan Blackmore har, som sagts i tidigare blogginlägg, forskat mycket i detta fenomen och Metzinger åberopar bland annat hennes forskning i ovannämnda artikel.

Genom elektrisk stimulans av höger hjärnhalvas angular gyrus, det område i hjärnan som verkar tolka sensorisk information om bland annat vår kroppsuppfattning, har några forskare lyckats framkalla snarlika upplevelser. Men det är alltså bara en likhet, inget identiskt. Troligtvis för att en äkta utanför-kroppen-upplevelse tar fler av hjärnans funktioner i anspråk och ger upplevelsen ett djup. Mer forskning krävs, men det kommer väl snart en dag då man på konstgjord väg kan framkalla en fullödig utanför-kroppen-upplevelse genom simultan stimulans av en rad olika områden i hjärnan, och sedan är den gåtan löst.

Metzinger ser alltså detta fenomen som en trolig förklaring till varifrån vi fått vår uppfattning om en själ som något separat från vår kropp. Att denna uppfattning fått en så stark ställning är inte förvånande, för det är ju så det känns att ha en utanför-kroppen-upplevelse: Som om medvetandet/själen lämnar kroppen, fri från smärtor, klartänkt och alert.

Det är det jag gillar med Metzinger: hans betoning av det inre kontra det yttre, det fenomenologiska kontra det empiriska. Och precis som många andra som forskar i hjärnans mysterier intresserar sig Metzinger för de underliga och skrämmande fenomen som vi människor kan drabbas av: multipla personligheter, främmande-hand-syndrom, fantomsmärtor från amputerade lemmar och, som beskrivet ovan, utanför-kroppen-upplevelser.

Men Metzinger har ytterligare en dimension. Filosof som han är begrundar han även de etiska aspekterna. Den sista tredjedelen av hans bok The Ego-Tunnel har den övergripande titeln: The Consciousness Revolution — “Medvetanderevolutionen”. Där funderar han över vilka konsekvenser de senaste forskningsresultaten kan få och den framtid som väntar.

“Nu när neurovetenskapen oåterkalleligt löst upp den judisk-kristna bilden av en människa som bärare av en odödlig gudomlig gnista, börjar vi inse att den inte har ersatt detta med något som skulle kunna hålla ihop samhället och skänka en gemensam grund för delade moraliska intuitioner och värden. Ett antropologiskt och etiskt vakuum kan mycket väl följa i hälarna på neurovetenskapliga upptäckter.” Från The Ego-Tunnel (sid 213), min översättning.

Forskningen inom neurovetenskapen och närliggande discipliner kommer att förändra vår bild av oss själva. Metzinger anser att det i förlängningen krävs en ny etik för att förhålla sig till det som väntar. Och vad är det som väntar? Både gott och ont, så klart. Ju mer forskning, ju klarare bilden blir av hjärnan, dess kemi och det vi kallar vårt medvetande, desto större möjligheter att råda bot på de obegripligt plågsamma sjukdomarna vår hjärna kan drabbas av. Den dagen man kan driva bort schizofreni från den mänskliga hjärnan, då har man kommit så långt att alla andra åkommor, ångestsyndrom, bipolära syndrom, med flera, lätt skulle följa med i svepet. Det är den positiva sidan av forskningen. Sedan har vi ju den andra sidan. Baksidan. Metzingers ovannämnda vakuum och mycket annat, som kommer att hamna på minussidan.

empirisk forskning

I nästa post ska jag fundera lite över vad vi kan vänta oss i framtiden…

Jag och Medvetandet – en instruktionsfilm inför del 5

Vill du veta hur hjärnan är uppbyggd? Vill du få lite underhållning på köpet? Nedan följer en inbäddad liten snutt som kan vara en bra början. Den förutsätter att du har vissa kunskaper i engelska, samt att du har barnasinnet kvar.

Återkommer strax med del 5, om Thomas Metzinger och hans teori om medvetandet.

Jag och Medvetandet del 2 – Hallucinationer

Jag var ett halsbarn. Om någon hostade i kvarteret intill fick jag halsfluss. De svullna halsmandlarna ledde alltid till mycket hög feber. Under febertopparna såg jag syner. Märkliga och skrämmande syner.

Min säng stod i ena hörnet av sovrummet och från den utkikspunkten fick jag under en av dessa feberperioder se hur möblerna började dansa. Byrån stod och hoppade från ben till ben, stolar rörde sig av egen kraft, överkastet och täcket på min säng rullade upp sig, rullade ut sig, som tungan på någon tygbest. Jag befann mig alltså i filmen Poltergeist, men ingen annan i familjen var där tillsammans med mig. De levde istället i den realistiska vardagsfilmen, där de skötte den feberhete pojken som med skräckslagen blick försökte klättra uppför väggen för att undkomma något hemskt och osynligt. Mitt försök att fly uppför väggen gick inte så bra. Det blev bara märken i tapeten.

Vid ett annat tillfälle såg jag en samling främmande äldre män och kvinnor stå vid min säng. De var klädda i gammeldags kläder, i grått och svart, och de tittade mycket allvarligt på mig utan att säga något. De verkade inte vilja mig något illa, men de skulle definitivt inte vara där, ansåg jag. Särskilt som jag var ensam om att se dem. Återigen panik och skrik och klösa tapeten.

Men när febern sjönk, så försvann även synerna. Tack och lov för penicillinet och magnecylen! Jag ska nog också vara tacksam för att sängen inte stod vid fönstret, för min förmåga att flyga var garanterat lika outvecklad som förmågan att klättra uppför väggar.

Det var i åldern mellan fem och åtta år som dessa febersyner slog till. Sedan höll de sig borta.

Febersynerna gjorde mig extremt mörkrädd. Jag var mörkrädd långt upp i tonåren, inte så mycket för vad som kunde finnas i mörkret utan snarare för vad mitt eget psyke skulle kunna få för sig att visa mig.

Som vuxen ser jag aldrig några syner. Jag är inte ens mörkrädd längre.

De psykonautiska aktiviteterna rann ganska snabbt ut i sanden. Tålamod var en bristvara i den åldern. När gymnasiet var överstökat gick jag och min kompis skilda vägar, men jag bar med mig vissa frågeställningar: Vad är det som gör hallucinationer möjligt? Kan man lita på den verklighet som medvetandet förmedlar? Uppenbarligen inte. Det fanns ingen möjlighet för mig att skilja mina feberhallucinationer från verkligheten. Det var bara förnuftet som i efterhand gjorde klart att det som hände inte kunde ha hänt. Min omgivnings försäkringar om att det jag bevittnat inte inträffat hjälpte också till. Mina minnesbilder av hallucinationerna har stannat kvar med klarheten hos just ett äkta minne, inte som någon suddig drömupplevelse, som sedan skulle ha tynat bort. Och den patetiska vågen, upplevelsen av golvet mot min kropps baksida, kändes också alldeles äkta.

Så småningom skulle frågorna leda mig till psykologistudier i Lund, och därtill lite filosofi, för säkerhets skull…

Jag och Medvetandet del 1 – Amatörpsykonauterna

Att vara en psykonaut, det vill säga att ägna sig åt privatspaning på sitt eget medvetande genom självhypnos, transtillstånd, meditation och/eller droger kan ge en hel del nyttiga insikter. I somliga fall kan de lägga grunden till en karriär inom de vetenskapliga grenar som utforskar hjärnan. Jag vet åtminstone två intressanta forskare som har denna bakgrund. Men mer om proffsen senare.

Mitt eget intresse av psykologi och filosofi väcktes bland annat av vad man skulle kalla psykonautiska aktiviteter. Det var under en period i gymnasiet som jag och en kompis började experimentera, men bara med drogfria alternativ. Vi var glada amatörer. Egentligen ville vi utforska yttre rymden (sf-nördar som vi var), men i brist på rymdskepp och förbindelser med NASA fick vi nöja oss med den inre. Den finns ju tillgänglig för oss alla och kräver varken tryckdräkt eller raketbränsle.

Vi var alltså mellan sjutton och arton år. Båda var vi ganska övertygade om att det fanns ett slags själ, någon substans som utgjorde vårt sanna Jag och som skulle leva vidare efter vår död. Vi läste inte bara sf, vi konsumerade också stora mängder skräcklitteratur och eftersom vi trodde på ett diffust hinsides var tanken på att hemsökas av onda andar inget som kändes omöjligt. Skräckhistorierna hade större verkan på den tiden, det kan jag lova. Många var nätterna då sänglampan förblev tänd till gryningen.

Ingen av oss kom från något uttalat religiöst hem. Jag var nog den som hade mest religion i mig. Som liten hade jag blivit skickad till söndagsskola, vilket senare avlöstes av Juniorerna och avslutades med konfirmationen. Allt i den kristna, protestantiska traditionen. Men den lilla tro jag bar på som ung rann av mig som vuxen. Jag är fortfarande intresserad av religioner, av tron som fenomen, men det är allt.

Vi började våra psykonautiska utforskningar genom att läsa böcker om yoga, meditation och hypnos; vi letade svar och metoder i bokhandlar som drevs av smala, mumlande män med runda glasögon och skägg, och någon av dem anförtrodde oss att vi bara utnyttjade tio procent av vår hjärnkapacitet. Alla människor har en dold potential, fick vi höra. Denna dolda potential kunde man utvinna genom rätt form av meditation, möjligen kunde den också frigöras genom självhypnos.

Av vad jag kan minnas sökte vi något slags bevis på att det fanns något utöver det vi kallade vår verklighet. Men vi ville också hitta vägar för att få kontroll över vår egen osäkerhet och blyghet. Nu hade ännu ett motiv uppenbarat sig i form av jakten på den högre intelligens som gömde sig inom oss, och inget motiverar väl så bra som girighet. Nu fanns allt att vinna, inget att förlora!

I denna anda passade vi på att besöka scientologerna, som då höll till på Stortorget i Malmö. De är ju mycket angelägna om den där inre potentialen. De kunde kanske ge oss en vink om hur vi skulle kunna komma åt de där mycket saknade nittio procenten?

De tog emot oss med en väldig vänlighet och vi placerades i ett rum framför en TV. På TV:n visades en videofilm om en ung skådespelerska som var på gränsen till nervsammanbrott. Hennes karriär höll på att rasa, hennes liv likaså. Vi noterade att hon hade mer ögonskugga under ögonen än på ögonlocken och att döma av hennes förmåga att gestalta denna svåra psykiska kris antog vi att det åtminstone fanns ett korn av sanning i att hennes karriär inte gick så bra. Trots att jag och min kompis var väldigt unga och naiva så kändes vår närvaro där helt fel, och när en av scientologerna kom in i rummet och frågade om vi var beredda att göra några tester, så rusade vi ut därifrån så snabbt att papperna på receptionistens disk fladdrade iväg över foajén.

Vi beslöt oss för att istället prova tekniker som vi kunde utföra på egen hand. Om någon av oss upplevde något utöver det vanliga eller märkte någon inre förändring (av positiv art) skulle vi fortsätta våra utforskningar i den riktningen.

På var sitt håll, i våra respektive föräldrahem, utforskade vi olika meditations- och självhypnostekniker för att se vad det kunde ha för effekt.

Våra föräldrar måste ha undrat. Dörren till rummet stängd, ingen hög musik, köksskåpen plundrade på stearinljus. Och sedan tystnad.

De frågade ganska snart rakt ut vad jag sysslade med och jag svarade lagom pompöst:

– Jag utforskar själen.

Höjda ögonbryn, följt av det vanliga:

– Okej. Men du har väl gjort dina läxor?

Och när en kvinnlig släkting i sjuttioårsåldern fick höra vad jag sysslade med var hon snabb att varna mig.

– Akta dig, du vet väl att du kan bli galen?

Denna varning följde hon upp med att påpeka hur farligt det var att läsa för mycket, för man kunde bli “förläst” och sluta som den där stackaren i vårt kvarter som traskade gata upp och gata ner medan han förde intensiva diskussioner med osynliga vänner. Detta innebar ju att det var farligt att göra läxorna, vilket jag sedan länge själv misstänkt. Kunde hon inte lägga fram argumentet för mina föräldrar, så att jag slapp tjatet? Nähä, det fanns tydligen ingen risk för mig att bli förläst. Men att läsa om och grubbla över livets gåtor, Guds existens, själen, livet efter döden, det ansåg hon definitivt som ohälsosamt. Hon hade av någon anledning samlat på sig en mängd historier om folk som gått för långt i sitt sökande och som klätts i tvångströja eller tagit livet av sig.

Men inget av det hon sa avskräckte mig. Snarare var det en sporre. Som om vi utforskade något riskabelt, som instabila kemiska ämnen eller kärnreaktioner…

Jag och min kompis fortsatte med våra försök, följde instruktionerna i böckerna och stod på huvudet eller satt i Lotus-ställning, andades si och så, repeterade fraser och mantran. När vi testat något nytt rapporterade vi till varandra om våra upplevelser. Och vilka upplevelser. Så totalt andefattiga! Det enda jag på allvar lyckades utveckla var en förmåga att stå på huvudet utan att bryta nacken. Smartare verkade vi inte heller bli. Tio procent, det var uppenbarligen vår lott.

Men så en kväll, när jag höll på med ännu ett försök till självhypnos, hände något märkligt.

Jag låg på golvet i mitt rum med ett levande ljus på skrivbordet som enda ljuskälla. Jag andades med magen, höll koll på andetagen, slappnade av från tårna till hjässan och när jag kände mig alldeles avslappnad började jag ge mig själv instruktioner: — Jag är lugn och trygg i alla situationer, jag är lugn och trygg… osv. (Vilket betydde att jag inte kände mig så till vardags, men det var det nog väldigt få av oss som gjorde i den åldern. )

Parkettgolvet blev plötsligt flytande och en våg for fram över golvet. Min avslappnade kropp följde med i rörelsen. När vågens topp befann sig bakom min rygg reste den mig till halvsittande, sedan rörde sig vågen vidare under min kropp och jag hamnade i en halvhjärtad brygga och sedan for fötterna upp en bit varpå vågen planade ut, så som havsvågor gör.

Jag störtade upp så snabbt att jag var nära att tuppa av. Hjärtat hamrade i bröstkorgen.

Lugn och trygg? Knappast.

Ett parkettgolv i ett höghus ska inte bete sig på det sättet. Och det hade det så klart inte heller gjort. Antagligen hade jag hamnat i gränstillståndet mellan sömn och vakenhet och drömmekanismerna hade börjat sätta in. Men upplevelsen hade känts verklig. Inte drömlik. Och jag minns känslan än idag.

Detta skulle visa sig vara höjdpunkten under min karriär som amatörpsykonaut. Där somliga får vara med om utanför-kroppen-upplevelser fick jag nöja mig med att golvet gjorde vågen. Jag berättade om upplevelsen för min kompis, som med den angivna andningstekniken försökte åstadkomma något liknande, men utan resultat. Inga vågor, ingenting, mer än den vanliga stelheten i kroppen efter en ofrivillig tupplur på ett hårt golv. Mina egna försök att på nytt framkalla det där tillståndet ledde inte heller någonstans, troligtvis för att jag var alltför ivrig. Och när allt kom omkring var den där vågupplevelsen inte mycket att hänga i julgranen. Som liten hade jag varit med om betydligt mer omskakande fenomen.

Mer om detta i nästa post…